Alexanderhugg?
Toppbild: TT
Till sist fick Storbritannien en premiärminister som vill lämna EU, inte bara tvingas göra det.
Medan Europa i övrigt är upptaget med att förklara att britterna återigen gjort bort sig, tycks Alexander Boris de Pfeffel Johnson ta sig an sin nya uppgift med ett stort mått entusiasm och ograverat självförtroende. Bland hans många kritiker, inte minst utanför Storbritannien, är det bara ytterligare ett bevis för att Boris Johnson saknar all verklighetskontakt och seriositet.
De har förstås rätt i att mycket talar för att han kommer att misslyckas. De delar av torypartiet som anser sig tvingade att välja mellan partiets bästa och landets bästa kan ställa till allvarliga problem. Den minimala majoriteten i parlamentet kan redan vara förlorad. EU vill inte omförhandla och även om de skulle göra det, kan ett nytt avtal knappast vara på plats till den 31 oktober, det datum Johnson satt som en absolut gräns, avtal eller inte. Den brittiska unionen knakar i fogarna.
Om Johnson lyckas finna en väg ut kräver den att han byter fot i något avseende. Det är visserligen Johnson bra på, men i just detta läge är det förenat med direkt livsfara för hans regering och position.
Med det sagt håller nu många kommentatorer på att själva måla in sig i sina egna hörn, genom att reducera Johnson till något slags byfåne. Det är som om ilskan över att britterna röstade för att lämna EU och den ytterligare ilskan över att de inte kan enas om att backa och ta tillbaka allt, kräver av det politiska och mediala etablissemanget att de gör Johnson till en stereotyp. Han kan inte — eller snarare får inte — vara värd att ta på allvar, helt enkelt.
Det är tveklöst så att oddsen talar mot att Boris Johnson lyckas, men det är lika tveklöst så att de som redan i förväg avfärdar honom med epitet som ”lögnare”, ”pajas” och annat av det slaget, underskattar honom.
Det Johnson har som talar till hans fördel är just att han, när han väl bestämde sig, förespråkade brexit och drev kampanj för det. Det har varit en ytterst märklig situation när nästan alla i framträdande brittiska positioner som tvingats arbeta för brexit, i själva verket vill vara kvar i EU. Det sägs ofta att det som nu utspelar sig är den viktigaste politiska händelsen i Storbritannien sedan andra världskriget. Utan att göra några andra liknelser än den om allvaret i situationen: hur skulle det kriget slutat, om den brittiska regeringen hade bestått av eftergiftspolitiker, även efter maj 1940?
Det är antagligen den parallellen som Johnson själv finner tröst och styrka i. Han vill vara vår tids Churchill.
Det kan man fnysa åt, men det resten av Europa sent omsider borde förstå är att Storbritannien med all sannolikhet kommer att lämna EU. Att en majoritet av britterna faktiskt röstade för det i en fullt legitim folkomröstning. Och att de förutsättningarna måste vara grunden för en brittisk premiärminister. En brittisk regeringschef kan inte luta sig mot resten av Europas överprövning av resultatet, eller den besvikna minoritetens ovilja att acceptera det. Boris Johnson verkar ha förstått det. Det betyder inte att han underskattar problemen, bara att han förstår att frågan är binär: antingen är man med i EU eller inte. Oavsett vilket kommer det att finnas besvikna förlorare, men det går inte att leva i limbo.
En brittisk kommentator sammanfattade saken såhär: Johnson kommer antingen att bli en av Storbritanniens bästa premiärministrar, eller en av de absolut värsta. Det mest osannolika är ett mellanting. Det var ungefär vad man kunde säga om Churchill också, när han tillträdde. Han blev en legend, men inte utan ett högt pris. Under Churchill förlorade Storbritannien definitivt sin stormaktsroll till USA. I vågorna efter Churchill, den store imperievurmaren, monterades det brittiska imperiet ned i förbluffande hastighet. Det hade sin största utsträckning så sent som 1920, då över en fjärdedel av jordens yta var del av imperiet. När sextiotalet gick mot sitt slut fanns i stort sett inget kvar.
Av alla paralleller med Churchill är det kanske inte den Johnson helst skulle använda sig av, men den kan mycket väl visa sig passande. Om man inte bara ställer frågan om Boris Johnson kommer att lyckas, utan även frågan vad det i så fall kommer att kosta, kan svaret vara det förenade kungariket Storbritannien och Nordirland. Nationalisterna i Skottland och EU-vänliga grupper i Nordirland kommer att vilja gå sin egen väg, om Johnson sätter hårt mot hårt gentemot EU. Det kommer inte att bli en enkel process, men separatisterna kommer att ha bättre chanser än någonsin tidigare att nå sitt mål. Det finns de, även inom torypartiet, som redan nu säger att unionens upplösning mer eller mindre är oundviklig.
Det är antagligen en överdrift. Men Boris Johnson ser sig som en person som är född för att sätta permanenta avtryck i historien. Han vill lika lite förlora unionen, som Churchill ville förlora imperiet, men samtidigt spelar han bara med stora insatser.
Klarar Johnson sina första få dagar, klarar han sig åtminstone till september, då parlamentet öppnar igen. Därefter kan vi räkna med att det antingen blir ett gigantiskt antiklimax för Johnson, som i så fall blir historisk genom sin unikt korta tid som premiärminister, eller högt spel av det mest hisnande slag.
