Alla barn i början. När är början slut?

Har ni märkt att Jan Björklund har börjat flacka med blicken? Eller så kollar han bara att dörren till vänster fortfarande är öppen. Oavsett vilket, betyder det väl ungefär samma sak.

Inte för att jag inbillar mig att någon av verklig betydelse läser de här små inläggen, men i söndags kväll skrev jag en rad om behovet av lite skärpning. Både från de etablerade partiernas sida, främst då alliansen, och från Sverigedemokraterna. Har man drygt 17 procent av rösterna är det både dags att växa upp och bli behandlad som vuxen.

Det ser ut att gå sådär, med den saken.

Alliansen har börjat med att trippa över den blöta färgen för att tränga ihop sig i det hörn som Annie Lööf målade in sig i, redan före valet. Hennes glasklara linje, som lockade 8,6 procent principfasta idealister, var att alla dörrar var stängda, utom de dörrar som inte fanns.

Nu måste man förstås börja någonstans i en förhandling och det bästa är kanske att börja med det omöjliga och röra sig mot det möjliga, snarare än tvärtom. Men det verkar vara lite si och så med den rörligheten.

Möjligen är det just låsningen, som är Annie Lööfs öppning.

Någon måste förr eller senare bli Sveriges första kvinnliga statsminister och varför inbilla sig att Annie Lööf inte har den ambitionen? Om allting låser sig tillräckligt länge, kanske talmannen till sist frågar henne. Det skulle visserligen bli en minoritetsregering med mindre stöd än regeringen Ullsten – och i den regeringen kunde nästan alla som röstat på folkpartiet få en ministerpost – men vad gör det? Även om regeringen bara håller ett par månader, har Annie Lööf ändå tagit hem titeln. Ingen annan kan bli först.

Det finns många i spalterna som tycker att det är synd att man inte kan bilda en regering på den enkla principen att vara mot Sverigedemokraterna. Då, brukar de påpeka, skulle vi få en majoritetsregering med sisådär 82,5 procents stöd i riksdagen. Men drömmar av det slaget faller på att de är … ja, just det, drömmar. Alldeles ointressanta barnsligheter, utan någon som helst förankring i politisk verklighet.

Åtminstone än så länge. För man ska inte underskatta Sverigedemokraternas förmåga att bete sig som gillestuge-karoliner.

Mattias Karlsson sägs vara och är antagligen Sverigedemokraternas hjärna. Men ni vet hur det är med hjärnor. Ibland funkar de bättre, ibland mindre bra. Karlsson illustrerade sin omtalade "seger eller död"-retorik på Facebook med Gustaf Cederströms "Regementets kalk", som föreställer nattvarden vid slaget i Fraustadt 1706. Det gav ett ytterst studentikost intryck, om man inte har för höga krav på studenter. Eller kanske snarare en känsla just av tennsoldater i gillestugan.

Mattias Karlsson är 41 år gammal. Sug på den.

Det var uppenbarligen ingen engångsföreteelse, det här. Niklas Orrenius, som kanske är den journalist som följt det här partiets hjärnor närmast, kunde i Dagens Nyheter berätta om andra infantila storvulenheter.

Här har vi alltså ett parti som varit makalöst framgångsrikt i att övertyga en stor grupp av de ganska skeptiska svenskarna, om att de är värda att lita till. De har begripit att extremism och bombastiska dumheter inte är något som mobiliserar svenskar. Och så får de plötsligt för sig, komna så här långt, att det bästa sättet att förvalta framgången är att börja rollspela Karl XII:s likfärd.

Man kan misströsta för mindre.

Prövningen för alliansen är om dess partier är vuxna nog att fungera i en ny miljö, eller om de till varje pris måste klänga sig fast vid den sjunkande socialdemokratin. Är det väljarna, eller är det socialdemokraterna, som de känner sig mest angelägna att förhålla sig till?

Prövningen för Sverigedemokraterna är om de är vuxna nog att bli ett parti, istället för att vara en sekt. Det sekteristiska finns i alla partier, men Sverigedemokraternas historia av att vara udda och stängas ute, har gjort det draget tydligare än i de flesta andra fall. Och med sekterism följer en utvecklingsstörning. Det är sådant som gör att partitänkare inte rodnar när de låter som lajvande joltcolapundare.

Fortsätter Sverigedemokraterna så här, går det kanske ändå till slut att bilda den där 82,5-procentsregeringen som det dröms om. "Vuxna i rummet"? Tjena.

Och Björklund fortsätter att flacka med blicken. Och Annie rör sig inte en tum.