”Det är klart det gick åt helvete”

Traditioner vissnar och dör. Aprilskämtet är en tradition som lever på lånad tid.

Karnevaler har fördelen att vara övertydliga: allt vänds i sin motsats. Det lyckade aprilskämtet ska tvärtom ligga så nära verkligheten att det faktiskt blir svårt att avgöra om det är sant eller inte. Det är just det som gör att aprilskämten är på väg att dö.

Ett skäl är att massor av falska eller halvfalska nyheter pumpas ut året om. Ett annat att vi lever i en tid som förlorat sin självdistans och sin känsla för det absurda. Det finns gott om alldeles sanna, fullständigt bisarra nyheter, som tas på fullt allvar. Hur i all världen ska man skilja 1 april från andra dagar i den miljön?

Det är som Auberon Waugh en gång sade: "jag försöker tro på allt jag läser i tidningarna, men det blir allt svårare".

När Sydsvenskan skulle aprilskämta i söndags valde tidningen Pågatågen. "Efter metoo: Pågatågen döps om och blir jämställda Skånetågen" var rubriken. "Trycket från upprörda resenärer blev för hårt. Efter 35 år skrotar Skånetrafiken konceptet med Pågatåg. I deras ställe kommer Skånetågen med genusprövade och metoo-säkrade namn. Våra resenärer ska inte behöva känna sig kränkta, säger kommunikationschefen." Tågen skulle dessutom bli ljusblå, rosa eller regnbågsfärgade. De sistnämnda skulle förses med "icke-binära, könsneutrala namn".

Det är ett klassiskt aprilskämt. Det går rakt på en välkänd institution. Det fångar upp strömningar i tiden. Det ger oss både en chans att hantera den allmänmänskliga känslan av alienation i samtiden och en möjlighet att odla lite självdistans och skratta åt oss själva.

Det är klart det gick åt helvete.

Aftonbladet har letat upp kritikerna. "Fruktansvärt osmakligt", skriver en. "Grattis, ni lyckades med ett enda skämt ge er på kvinnor, icke-binära och homosexuella! Bra jobbat”, skriver en annan. Anna, 29, förväntar sig en ursäkt.

Jag försöker intala mig att det här bara är en kvällstidningsanka. Att det är någon promille allvarstyngda ordningsmän – ja,ja, ordningspersoner, då – som numera får ovanligt stort genomslag på grund av sociala medier och tidningarnas ständiga jakt efter konflikt. Men jag är inte säker. Även om det är så håller den här typen av rapportering på att normalisera grälsjuka tråkmånsar. Att ta dem på allvar är att göra både oss och dem en otjänst. De borde förstås skrattas bort tills de lärt sig att delta i normalt mänskligt umgänge. Men inte.

Aprilskämtet är på utdöende. Det är det, därför att skämten tas på största allvar, året om.

När en kultur förlorar förmågan att se och skratta åt sin egen absurditet ligger den allomfattande, glädjelösa konformismen bara ett steg bort.