Alla presidenters stil

Emmanuel Macron får se något skräp på vänstra byxbenet, vid pressvecket precis ovanför skon. Eller så är bara fallet som är fel. Han ger tyget ett par otåliga backhandslag. Det kunde vara en liten egenhet som en bra skådis hittat på för att sätta sin rollfigurs personlighet: perfektionist, uttråkad när andra talar, fåfäng. Men det är presskonferensen i måndags då president Trump öser protokollära artigheter över sin gästpresident. De sitter på var sin sida om ett litet bord som alldeles poänglöst bär upp ett par krukor fyllda av något slags sjukligt köttröda, kortstjälkiga kallor.

Macron kunde vara Mr Pink i Reservoir Dogs. Kostymen är skräddarsydd och svart. Byxbenen smala, kavajens axlar minimalt stoppade. Slipsen går i färg med kostymen, slagen faller över bröstet, elegant som ett romerskt harnesk i ett triumftåg. Donald Trump måste rimligen också bära skräddarsytt, men hans kostym är av det amerikanska snittet. Lite för stor, lite för fyrkantig. Utan proportioner. Den amerikanska kostymen är gjord för män som vill ha utrymme i kläderna för att när som helst kunna spela baseboll utan att spräcka en söm. Den röda slipsen hänger som vanligt ned, förbi knäna, när presidenten sitter.

Barack Obama (2009-2017) var ingen stilikon, men hans gärdsgårdsstöriga kropp var av det där slaget som man kan hänga nästan vad som helst på, utan att straffas. Han valde dessutom oftast rätt storlek. Annars får man titta rätt långt bak i historien för att finna amerikanska presidenter med stil.

John F Kennedy (1961-1963) finns förstås. Ungdomlig och östkustelegant, med Brooks Brothers som leverantör. Snitt som drog åt det brittiska och randiga slipsar med den amerikanska lutningen: randen faller från bärarens högra sida nedåt till vänster. Också det en uppfinning av Brooks Brothers, som inte ville reta engelska skolor och regementen, vars slipsar sluttar åt andra hållet.

Det fanns inget uppseendeväckande med Harry S Trumans (1945-1953) garderob, men kostymerna satt bra och Truman kunde bära fluga med självklarhet. I ett par år, före depressionen, drev Truman herrekipering i Kansas City, så viss kunskap fanns det nog, även om affären gick i konkurs.

Theodore Roosevelt (1901-1909) hade en lyckad fäbless för västar och det var han som gjorde Panamahatten populär, efter att ha burit en på ett foto från bygget av Panamakanalen. Ingen mindes efter det att den äkta Panamahatten kommer från Ecuador. Chester A Arthur (1881-1885) som blev president när James Garfield (1881-1881) mördades, hade smeknamnet »Elegant Arthur« och firade när han valts till vicepresident med att shoppa på Brooks Brothers för motsvarande 150 000 kronor i dagens penningvärde.

Men det är svårt att klä sin individualitet som president, åtminstone i officiella sammanhang. När Obama sommaren 2014 bar en beige kostym på en presskonferens blev det en mindre folkstorm. Republikaner ansåg att det var ovärdigt ämbetet. Så det är på fritiden presidentens stilsäkerhet verkligen kan prövas. Och, tro det eller ej, både far (1989-1993) och son (2001-2009) Bush vet hur en amerikansk preppy ska se ut, på väg mellan segelbåten, tennisbanan och cocktailbrickan. Och så finns den där bilden av Ronald Reagan (1981-1989) som tar en paus i röjningsarbetet på sin ranch i Kalifornien.

Stil kan ta sig många uttryck. Se själva:

https://houseswithhistory.files.wordpress.com/2012/06/r-chain-saw-work.jpg