Allt hon önskar kan hon få

Det är på sätt och vis uppfriskande med politiker som inte är särskilt förslagna. Och för er som undrar: den här texten är sådan där överkursläsning man fick ägna sig åt i plugget, när man klarat av det obligatoriska. Har ni viktigare saker för er, gör ni klokt i att ta er an just de sakerna.

Amineh Kakabaveh, som av den här tidningens jury utsågs till Årets svensk 2016, har just haft ytterligare femton minuter i rampljuset. Hon ställde ett antal rejäla vänsterkrav på Socialdemokraterna, fick ja, eller nästan ja, på flera av dem och blev nöjd. I dag släpper hon förbi Stefan Löfven.

Det kunde förstås inte gå på något annat sätt. Socialdemokraterna var knappast oroliga på riktigt och medierna spelade upp osäkerheten mot bättre vetande.

Orsaken är inte att Kakabaveh är lätt att ha att göra med. Tvärtom. Ingen har någonsin skyllt henne för att vara en ”dörrmatta”. Orsaken är att hon i det stora hela är helt oväsentlig, så snart hon släppt förbi Löfven.

Kakabaveh tillhör inget parti som kan backa upp henne och hennes krav. Hon kommer inte att sitta i riksdagen efter nästa val. Att lova henne något kostar ingenting, för vad ska hon ta sig till om Socialdemokraterna struntar i vad de lovat? Skruva tillbaka klockan och rösta rött i efterhand?

Hon skulle kunna bli viktig i en framtida budgetomröstning, men den omröstningen dras redan med betydligt större brister och hål än så. Den dagen, den sorgen.

Ingen skugga över Kakabaveh. Hon har stått upp för det hon tror på och i ett ögonblick satt ljuset på Socialdemokraternas svagaste punkt: att de snackar vänster men spelar höger, för att blidka Centern. Men hade hon varit mer förslagen skulle hon förstås ha förstått att den svagaste punkten inte fanns hos Socialdemokraterna, utan hos Vänsterpartiet.

Nooshi Dadgostar har fått en raketskjuts i den senaste förtroendemätningen. Det är välförtjänt, även om tur också spelat in. Det enda som skaver är förstås obalansen i att först vara kompromisslös i hyresfrågan och sedan nästan självutplånande i förhållande till Socialdemokraterna när hyresfrågan plockats bort. Den första gången Nooshi Dadgostar lät mindre begriplig under de senaste veckorna var när hon fick frågan om Vänsterpartiet nu släpper fram Löfven på vilka villkor som helst och i praktiken svarade ja.

Att Vänsterpartiet tycker att hyresfrågan är viktig är en sak, men är det den enda fråga partiet bryr sig om?

Det här var förstås den svagaste punkten att trycka på för Kakabaveh. Hon skulle ha kunnat ställa till med betydligt mer besvär och göra eventuella löften värda något genom att ha pressat Vänsterpartiet, snarare än Socialdemokraterna, från vänster. Hon kunde ha fått dem att framstå som posörer, när de lade sig så platt så snart hyresfrågan var avklarad. Kanske hade det misslyckats, men det hade åtminstone kunnat betyda något.

Nu har Kakabaveh fått en bukett löften av Morgan Johansson. Han har antagligen redan glömt dem. Om ett par veckor har alla andra också gjort det.