Ännu ett utsläpp av självhat

Ghana kan få svårt att uppfylla sina klimatmål, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag (ännu ej på nätet när detta skrivs). Det är Sveriges fel. Men för att ta det från början: Sverige avser att satsa åtminstone en halv miljard på klimatåtgärder i mindre utvecklade länder de närmaste tio åren. DN förklarar varför i föredömligt enkla ordalag: "det är billigare och mer effektivt att betala andra länder för att vidta klimatåtgärder än att göra det i Sverige".

Ekonomer, dessa skamlösa räknenissar, brukar kalla sådant avtagande marginalnytta. Om man redan har investerat en hel del i något kommer avkastningen per investerad krona av ytterligare utlägg att minska. Har man, å andra sidan, knappt investerat något alls, kan relativt små satsningar ge rejäl utväxling.

Så då är väl allt frid och fröjd, då? Sverige försöker få ut så mycket som möjligt av varje investerad klimatkrona.

Nä.

DN:s vinkel är en annan. Den kan anas i den sista delen av meningen ovan, som ett slags eko av den gamla pigdebatten: Sverige tar inte hand om sin egen skit.

Nu lägger vi på ett lager till, för att komplicera det hela en aning.

Under den senaste klimatkonferensen var en av de största frågorna de fattiga ländernas krav på ersättning för klimatrelaterade skador och förluster, främst orsakade av de mer utvecklade länderna. En halv miljard är inte längre någon förmögenhet, det ska medges, men det är trots allt pengar det också. Är det då inte föredömligt av Sverige att driva på för att utvecklade länder betalar hyfsat omfattande klimatinvesteringar i fattigare länder?

Nä, igen. Tydligen.

Den korrekta vinkeln, om ni är lite långsamma på och i bollen, är en helt annan. Nämligen att svenskt klimatbistånd till Ghana, just eftersom det är inriktat på att ge så stor effekt som möjligt, är osolidariskt. Det gör att Ghanas egen regering, som inte till fullo kan tillgodoräkna sig de svenska biståndsinvesteringarna, blir sittande med svårare klimatprojekt, som inte ger lika mycket tillbaka per investerad krona.

Det är lite oklart om DN skulle tycka att det var en bra idé om Sverige i stället investerade i de minst effektiva klimatprojekten i Ghana, men jag skulle tro att inte det heller duger. För det här handlar nog i grund och botten om något helt annat än klimatfrågan.

Det allra enklaste sättet att se på den här saken, ur klimatperspektiv, är ungefär såhär: alla är överens om att klimatproblemet är globalt. Rent logiskt är det mest effektiva sättet att minska klimatutsläpp just det sätt som är mest effektivt: ju större effekt per utlagd krona, desto bättre. Om olika överenskommelser, regler, åtaganden och fördrag mellan nationer i stället leder till ett ineffektivt klimatarbete, det vill säga att det investeras i projekt som ger sämre klimatavkastning än alternativen, borde slutsatsen vara att det är överenskommelserna, reglerna, åtagandena och fördragen det är fel på. Och att, till exempel, Ghanas internationella åtaganden som nation är mindre viktiga än att de samlade utsläppen globalt minskas så effektivt som möjligt.

Men det gäller bara om det verkligen är klimatfrågan saken handlar om.

Om saken i stället handlar om västvärldens stora och eviga moraliska skuld och en djup ideologisk övertygelse om att vi måste bryta med de senaste trehundra åren av teknisk och ekonomisk utveckling, kommer saken i ett helt annat ljus.

Ser man saken på så sätt är varje åtgärd som inte sätter press på västvärlden att byta samhällssystem en undanflykt och skam. Ser man saken på så sätt är pengaöverföringar till fattigare länder en moralisk skyldighet, men bara i form av ”skadestånd” och syndabot för koloniala övergrepp, inte som effektiva investeringar. Gör pengarna nytta för hela världen är de, paradoxalt nog, med det här sättet att se, mindre värda. För om en bötfälld har nytta av böterna han betalar, förlorar de i moralisk kraft.

Något slags klimatlogik skulle förstås finnas i DN:s resonemang om man förutsätter att Ghana och andra fattiga, ofta djupt korrupta, länder, skulle göra de relativt enkla, effektiva klimatinvesteringarna på egen hand om bara Sverige höll sig borta. Tillåt mig tvivla.

Men nu är det, som sagt, inte det saken handlar om. Den handlar om fashionabelt västerländskt självförakt. Så blir effektiva klimatinvesteringar en skam.

Läs även: Om man är rädd för framtiden är katastrofen redan ett faktum

Läs även: I väntan på ångern