Är britterna verkligen knepiga?

Då och då kan EU-filerna inte låta bli. De pekar på britterna och låter skadeglädjen puttra: titta på de där brexitidioterna. De vet inte vad de håller på med. Det är som att stå i en fyrverkerifabrik och hurra för att det brinner hos grannen.

EU är på väg att falla sönder. Kanske inte EU:s hårda kärna, även om den också är utsatt för påfrestningar. Men sprickan växer mellan öst och väst, mellan nord och syd och på en del andra ledder. Den som inte begripit djupet och allvaret i situationen bör läsa den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs "Efter Europa" (Daidalos). Vill ni komma snabbare undan kan ni läsa artikeln "Europa är sin egen fiende" i Fokus från 1 februari i år.

EU-filerna hanterar det här på samma sätt som de ofta hanterat problem som har att göra med EU:s existens: de låtsas att problemen inte finns. Blir det omöjligt att ignorera problemen, tar de till nästa beprövade strategi: de slår fast att problemen inte borde finnas. Problemen har ingen egentlig grund, utan beror bara på bakåtsträvande, okunniga populister med tvivelaktig demokratisyn. Det enda sättet att hantera saken är därför att driva på de processer som de missledda reagerar mot, så att alla tvingas ännu snabbare och ännu mer oåterkalleligt in i framtiden.

EU har just förlorat sin näst största nettobidragsgivare. Lösningen på det, tänker EU-kommissionen, är att expandera och chockhöja EU-avgiften för dem som är kvar. Sverige, som redan nettobetalar mest per capita efter Nederländerna, bör bidra med 40 procent mer, eller ytterligare 16 miljarder kronor. Då skulle vi hamna på ungefär 55 miljarder kronor om året i avgift, tio miljarder mer än vi lägger på hela vårt rättsväsende. En del skulle gå tillbaka i form av bidrag, men eftersom Sverige redan är en stor nettobidragsgivare är det rimligt att anta att väldigt lite av de ytterligare 16 miljarderna skulle komma tillbaka.

Lugn och sans, det är bara ett förhandlingsbud, säger de som har klippkort på brysselflyget. Visst är det så. Löfven säger nej och Kristersson säger nej. I Sverige är det bara Liberalerna och deras EU-parlamentariker Cecilia Wikström som tycker att kommissionen har en lysande idé. Fler än jag har säkert insett att en bra tumregel är att allt Cecilia Wikström säger är fel, till och med när det kan låta rätt. Men att det med största sannolikhet inte blir några ytterligare 16 miljarder när allt är slutförhandlat är inte poängen. Poängen är att det europeiska samarbetet, som faktiskt är viktigt, helt tycks sakna självbevarelsedrift.

Det finns ingen som helst vilja att sätta in britternas Brexitbeslut i ett sammanhang. Det finns hur mycket vilja som helst att bortförklara det som en avvikelse. Något som dessutom kunde ha gått åt andra hållet om bara ett par procentenheter hade landat på motsatt håll. Men det är en grav feltolkning. Visst, britterna är egna. Och Brexit sker med stöd av en mycket liten majoritet. Men de sentiment som ledde till Brexit är inte unikt brittiska. De tar sig bara andra uttryck i länder som Polen, Ungern, Grekland och, för den delen, Tyskland. Britterna är egna, men det är alla andra europeiska folk också. Och även om det hade blivit ett smalt nej till Brexit, skulle de där sentimenten ha funnits kvar, i Storbritannien och i resten av EU. De måste mötas. Inte ignoreras. Inte slås ned. Annars kommer fler sprickor att bli avgrunder.

Istället stirrar EU på "undantaget" Storbritannien, låtsas som om allt är på banan innanför unionsgränsen, applåderar Macrons senaste kejsardröm och ber medborgarna att hosta upp några tusenlappar till. För alla måste tryckas framåt, framåt, framåt och ihop.

Det här var aldrig en bra strategi. Den har inte blivit bättre efter att den bidrog till att tränga ut britterna.