Är föraktet vägen uppåt för Annie Lööf?

”Förakt” är ett starkt ord. Det används sällan i politiken. Det är överhuvudtaget ovanligt att någon i något sammanhang säger sig känna förakt. Det är betydligt vanligare att begreppet används som en anklagelse; att någon annan skylls för att känna förakt för det ena eller andra, eller den ena eller andra. Att vara fylld av förakt ses helt enkelt sällan som ett positivt karaktärsdrag.

Så vad betyder det när Annie Lööf sade att hon känner ”ett enormt förakt” för ett av Jimmie Åkessons inlägg i partiledardebatten i går?

Ett av skälen till att begreppet förakt sällan används är att det implicerar en hierarki. Den som föraktar någon gör det från en högre höjd. Höjden kan vara statusmässig, klassmässig, moralisk, eller alla delarna, men föraktet förutsätter att det föraktade anses vara mindervärdigt. Det finns inte någon grund för att mötas, eller ens för att visa någon form av respekt eller tolerans. Förakt är en känsla som signalerar att man är bortom ens den mest rudimentära form av förbindelse. Den föraktade är så lågt stående att varje samröre skulle vara både motbjudande och meningslöst.

Även om Annie Lööf på sistone förmedlat idén om att hon låtit ta känslorna ta större plats och i viktiga frågor skriver Facebookinlägg ”i ren affekt”, är det väl rimligt att tro att hon ändå väljer sina ord. När hon använder uttrycket ”enormt förakt”, får man förutsätta att det är just det hon menar. Man kan väl också förutsätta att föraktet, åtminstone i Lööfs eget sinne, i första hand har moralisk grund. Det motbjudande och mindervärdiga bortom all respekt vad gäller Sverigedemokraterna, beror på att de står för något fel — mer precist något ont — medan Lööf står för något rätt — mer precist något gott.

Egentligen finns inga nyheter i det här. Det finns inte heller någon anledning att betvivla att föraktet är ärligt känt. Centerpartiet har de senaste tre åren byggt hela sin identitet på att vara Sverigedemokraternas moraliska motsats. Det betyder inte nödvändigtvis att Centern i sak är utan flexibilitet i frågor som de om migrationen och integrationen. Inget annat parti lägger antagligen så stora resurser på opinionsmätningar, fokusgrupper och annat av det slaget, även i migrationsfrågor. De gör man inte om man inte är öppen för att låta resultaten påverka politiken. Men identitetsmässigt har Centern mer eller mindre medvetet bundit sina egna händer bakom ryggen.

Partiets själva existensberättigande är knappast att verka för hastiga reformer av Arbetsförmedlingen, marknadshyror, eller ens en reformerad arbetsrätt. Det Centern värvat och vill värva nya anhängare på är sin identitet som Sverigedemokraternas borgerliga motpol. Det är den som lockat de mest liberala moderatväljarna, det är den som gjort att partiet har sitt i särklass högsta stöd bland mycket unga kvinnor i storstad, det är den som nu ska locka väljare som tidigare röstat på Liberalerna, men ogillar Nyamko Sabuni.

När Lööf säger att hon känner ”ett enormt förakt” är det precis det hon vill signalera: Centern är partiet för dem som inte rangordnar någon fråga högre än att den femtedel av svenskarna som röstar på Sverigedemokraterna ska hållas borta från allt politiskt inflytande. De representerar det mindervärdiga och motbjudande och förtjänar inte ens att mötas med basal artighet.

Centerns politiska resa är fascinerande att följa. Partiet har gått från att vara traditionalistiskt till att ligga på ungefär samma breddgrader som Miljöpartiet och Vänsterpartiet i kulturellt anstrukna frågor. Men det har också gått från att vara gravt pragmatiskt, till att bli i det närmaste fanatiskt. På bara några år har Centerns hela identitet gått från att vara en rörelse med bred botten och en så trygg förvissning om sin egen identitet, att mer strikt ideologi aldrig ansågs nödvändig, till att bli ett parti som helt och fullt och under centralstyrning definierar sig som motståndare till ett annat parti. Självbilden är inte olik en motståndsrörelse, som låter allt annat stå åt sidan för att lägga all vikt vid att slå fienden. Vid varje partiledardebatt, eller intervju, gräver Annie Lööf sig än djupare ned i den skyttegraven.

Det är förstås möjligt att det här är vägen till statsministerposten, för det är trots allt en ambition som Annie Lööf inte gör några försök att dölja. Kanske är föraktet, som rent definitionsmässigt är ett slags återvändsgränd, trots allt en väg till toppen i den här rätt stökiga politiken. Men det vore ännu mer förvånande än den totala omstöpning av Centern som redan skett.