Är svensken för fin för världen?
Svensk säkerhetspolitisk diskussion handlar ofta om världar som inte finns och om den egna förträffligheten.
Toppbild: TT
Problemet med världen är att den finns där, oavsett om man vill det eller ej. Problemet med mycket av den säkerhetspolitiska diskussionen efter Rysslands invasion av Ukraina, är att den gäller andra världar, som inte finns.
Ett återkommande argument mot svenskt Natomedlemskap är att Donald Trump snart kan vara amerikansk president igen. Det är varken en upplyftande eller lugnande tanke, men på vilket sätt Sverige skulle slippa obehaget av Trump II genom att stå utanför Nato, är svårare att begripa.
Sverige har under hela efterkrigstiden samarbetat med Nato. Efter kalla kriget alldeles öppet i form av samövningar, anpassning av materiel och mycket annat. Ingen låtsas längre som om Sverige, ens efter kraftig upprustning, skulle kunna vara militärt oberoende av resten av västvärlden. Annorlunda uttryckt: det finns ingen verklig värld där en återvald Donald Trump inte kommer att vara ett potentiellt och antagligen högst reellt problem för svensk säkerhet. Den verkliga frågan är istället om det problemet blir lättare eller svårare att hantera om Sverige står utanför Nato.
Svaret är inte självklart, men ganska mycket talar för att ett ensamt Sverige kommer att ha mindre kraft att hantera en amerikansk president, än ett Sverige som är del av en stark europeisk allians.
Trumpargumentet mot Natomedlemskap framförs ofta som om det inte krävde någon förklaring, men det gör det. Och när det väl förklaras framgår svagheterna. Påståenden av slaget att ett Natomedlemskap skulle innebära att den amerikanske presidenten blir det svenska försvarets överbefälhavare är en fantasi. Så fungerar inte Nato. När man väl skrapat bort sådana dumheter verkar Trumpargumentet handla om något helt annat än säkerhetspolitik. Det verkar snarare handla om ungefär samma fromlande signalverksamhet som den som försöker tänka bort Sverigedemokraterna ur svensk politik. Det är inte en fråga om vad som är bäst för Sverige och svensk säkerhet, utan vad som är bäst för den egna självbilden som ren och obefläckad av de förtappade. Det handlar om ett slags protest mot en värld där någon som Donald Trump finns. Det borde han inte göra.
Men nu gör han det. Och, ja, han kan bli president igen. Det är den världen Sverige måste hantera och det är lönlöst att försöka bojkotta den.
Idén att EU skulle kunna vara ett slags alternativ till Nato är ett annat försök att frammana alternativ som inte finns, för att slippa ta ställning till de alternativ som faktiskt finns. Detsamma gäller kärnvapenargumentet mot Nato.
Ja, en värld utan kärnvapen vore att föredra. Ja, terrorbalans är en ordning med obehagligt höga insatser. Men nu lever vi — även svenskar — i en sådan värld. Det är en missuppfattning att moraliserande över detta beklagliga faktum ändrar något. Det finns inget verkligt alternativ där kärnvapnen försvunnit och fallit i glömska. Vi har den värld vi har.
Återigen verkar argumentet handla mest om att Sverige ska demonstrera sin moraliska överlägsenhet. Världen ska få veta att den borde se annorlunda ut och Sverige tänker inte nedlåta sig till att bli del av den här undermåliga verkligheten.
Det är inte bara vad gäller Natomedlemskap som diskussionen verkar handla om en värld som inte finns.
I förra veckan råkade Per Wirtén och Jens Liljestrand i luven på varandra i Expressen. Det började med att Wirtén i rätt vaga ordalag luftade ett obehag över likriktningen i analyserna och diskussionen om Rysslands invasion av Ukraina. Han for efter något slags tredje ståndpunkt, som erkände att intressen och realiteter, inte bara principer, till sist kommer att behöva vara en del av en framtida fred. Jens Liljestrand svarade med att likna Wirténs efterlysning vid en efterlysning av rasistiska och homofoba åsikter på kultursidorna. Det Wirtén beskrev som en obehaglig likriktning var i själva verket en ”demokratisk uppryckning” där principer om ”frihet, demokrati, folkrätt och självförsvar” kompromisslöst och unisont försvaras. Wirtén slog ifrån sig kritiken.
Man behöver inte vara Per Ahlmark för att känna förakt för kålsupare som Karl Vennberg eller folkmordsförsvarare som Jan Myrdal. Men man måste nog vara Per Ahlmark om man inte inser att det trots allt snarare är Per Wirténs intressen och realiteter, än Jens Liljestrands kompromisslösa principer, som till slut kommer att avgöra vad som sker i Ukraina.
Det är klart att ”Ukrainas folk har samma rätt till att leva i fred och demokrati som Per Wirtén och jag själv”, som Jens Liljestrand uttrycker det. Men varken rättigheter eller principer existerar i ett vakuum. De existerar i en värld av starka och svaga, geografi och historia, kulturer och lojaliteter. Beklagligt, kan man tycka, men sådan är nu en gång världen. Man kan förstås argumentera för att allt utom principer och rättigheter ska svepas undan, så att det sanna och rätta kan genomdrivas utan att på något sätt jämkas eller anpassas. Men då måste man också i ärlighetens namn erkänna vad det betyder. Det är en aggressivt revolutionär hållning. Den går långt utöver försvarsstrid av det slag som Ukraina nu tvingats till.
Det är den saken Jens Liljestrand borde utveckla, om han verkligen är intresserad av den värld vi faktiskt befinner oss i. Antingen förespråkar han en aggressiv och moraliskt missionerande utrikespolitik, som vägrar att acceptera att rättigheter och principer vägs av med realiteter och som är beredd att backa upp den hållningen militärt. Eller så handlar det bara om att Jens Liljestrand vill skylta med sina högtstående principer — som de flesta av oss delar — utan att egentligen säga något om den verkliga världen, i vilken Ukraina anfallits, nu slåss och till sist måste finna en ny fred.
Jag gissar på det sista alternativet.
***
Läs även: Säkerhetspolitik i ord och handling
