Argument på rundgång

Ibland blir det särskilt tydligt vad vi talar om.

I går skrev Erik Berggren på Aftonbladets kultursida. Han skrev om Bengt Ohlssons text i Dagens Nyheter häromsistens. Den om hur rädslan och den ängsliga anpassligheten sprider sig i kulturlivet. Berggren turnerar de två vanligaste argumenten för att vifta bort Ohlssons artikel:

Ett: Det finns inget problem, allt är hjärnspöken. (Det sättet att argumentera skrev jag om här förra fredagen)

Två: Bengt Ohlssons poäng är »uttjatad«. (Det sättet att argumentera skrev jag om i Expressen förra lördagen)

I går skrev även dramatikern Stina Oscarsson, men på Svenska Dagbladets kultursida. Det handlade också om den politiska kommissarieverksamheten inom kulturlivet. Oscarsson berättade om hur hon »ombads" ägna en timme åt att fylla i Svensk scenkonsts och Teaterförbundets »mångfalds- och jämställdhetscheck« när hon senast satte upp en pjäs. Där skulle hon, tillsammans med ensemblen, svara på frågor som:

»'Vi har diskuterat huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor, eller bara visa hur det är. Vi undviker därmed omedvetet att reproducera stereotyper.' Ja eller nej?"

»Det råder inget tvivel om att identitetspolitiken nu börjat sippra in i såväl bidragsgivning som det praktiska arbetet på våra institutioner«, skriver Oscarsson, som kanske inte direkt gjort sig känd som en högeravvikare.

Jag förstår att det finns folk som, till skillnad från Stina Oscarsson, inte uppfattar den typen av infantila ideologiövningar som det minsta problematiska. Vissa människor är helt enkelt mer förtjusta i toppstyrd konformism än andra.

Och ibland blir det särskilt tydligt.