Hakelius: Den arroganta unionen
Toppbild: TT
Det hör inte till vanligheterna att stats- eller regeringschefer bjuder in andra stats- eller regeringschefer i syfte att genera dem. Att det var det Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel ägnade sig åt i måndags var alldeles tydligt, oavsett vad man har för synpunkter på Boris Johnson och hans Brexitstrategi.
Att anordna en presskonferens på ett sätt som gör att en av de deltagande inte får en syl i vädret är i sig oprofessionellt. Att inte flytta den, när det står klart att den ursprungliga ordningen inte fungerar, är bara oförskämt.
Nu har Boris Johnson och Storbritannien större problem än så. Men att den här typen av knölaktigt beteende börjat äta sig in i EU:s toppskikt är mer än en bagatell. Det säger något om att Brexitfrågan inte bara handlar om svåra motsättningar inom Storbritannien, utan också om hur svårt EU har att hantera vad som ändå måste ses som unionens största nederlag, sedan den bildades.
Ännu drygt tre år efter folkomröstningen i Storbritannien verkar ledande kretsar inom EU, med ytterst få undantag, oförmögna att göra en analys av det som skett. Det som återkommer är förhoppningar om att Brexit aldrig ska bli av, att det ska folkomröstas igen, till britterna röstar rätt, eller föreställningar om att britterna blivit lurade, eller att britter inte är kloka. Egentligen duger vad som helst, så länge EU inte på något sätt kan klandras för det som skett. Det finns i stort sett ingen vilja till självrannsakan, ingen insikt om vad i EU:s utveckling som kan provocera fler än britterna, ingen lust, förmåga, eller intresse för orsakerna till det som skett.
Brexit är dåligt för Sverige. Men vi är trots allt kvar inom EU. Det är hög tid att vi börjar oroa oss mer för hur EU:s ledande personer tänker och beter sig, än för britterna.
