Hakelius: Moderaternas utspel om maffiagängens barn är ett desperat drag
Toppbild: TT
Nina Björks nya bok ”Om man älskar frihet” inleds på ABF-huset i Stockholm för fem år sedan. Jämlikheten ska debatteras. I efterhand är det som fastnar i Björk de problem meritokratin ställer, om man bryr sig om rättvisa och lika villkor. Det kommer sig av att Bengt Westerberg, en annan debattdeltagare, lyfter fram vikten av förskolan för att kompensera i olikheter i familjemiljö. Barn bör gå i förskola från ett års ålder, menar Westerberg.
”Först på tåget hem till Lund slog det mig att det Westerberg indirekt hade sagt var att han älskade meritokratin så mycket att föräldrar blev ett problem”, skriver Björk. Sedan ger hon sig ut på en drygt tiosidig färd som slutar i att meritokratin, om man tar den på allvar, kräver någon variant av spartansk lösning, där barnen undandras föräldrarnas inflytande tidigt i livet.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Varför tror ni Stefan Löfven inte vill ta i klanfrågan?
Filosofiska och utopiska resonemang av det här slaget — Björk är inte meritokrat, men tydlig utopist — hör nästan aldrig till de mer intressanta. Visst är det viktigt att vara tydlig med sina definitioner och inte låta konsekvenserna av tankelinjer höljas i dimma, men om man försöker definiera och bevisa sig fram till sina politiska slutsatser, gör man det nästan alltid på bekostnad av rimlighet och verklighetsanknytning. Man lämnar det mänskliga och går in i en abstrakt tankevärld, som till slut kan motivera vilka absurditeter som helst. Kartan blir viktigare än terrängen.
Med det sagt sätter Björk fingret på något viktigt i det här första partiet, ”Föräldrar blir ett problem”, i sin bok. Liberaler och meritokrater talar gärna om hur deras ideologi innebar en befrielse från skråsamhället, från ståndslåsningar och allt annat av det slaget, som kan stå i vägen för självförverkligande och frihet. De talar mindre sällan om att samma udd kan riktas mot andra sociala och traditionella bindningar, som de flesta av oss trots allt gillar bättre. Till exempel familjen. Till exempel relationen föräldrar-barn.
Det är inte så lätt att liberalismen, när den dras tillräckligt långt, måste bli en fiende till sociala band av det här slaget. Det finns många sorters liberalism. Flera liberala grenar begriper att individer inte existerar i vakuum, förstår att de små gemenskaperna är vår viktigaste garant mot en enväldig stat och sätter ett högt värde på en klar skiljelinje mellan det politiska och offentliga å ena sidan och det privata å den andra. Men inte alla. Och en del har helt enkelt inte tänkt på saken.
Man bör tänka på saken.
Har man gjort det, är det inte så underligt — för att byta spår till något konkret och aktuellt — om man känner obehag inför Ulf Kristerssons senaste utspel om att staten borde omhänderta barn som växer upp i familjer som tillhör maffiagäng.
Argumenten för något sådant är lätta att formulera. ”Tar de inte sitt föräldraansvar måste vi träda in”, och så vidare. Men det är just det. Argumenten är så lätta att formulera att de kanske är lite för lätta att formulera.
Om man begriper att barn inte är individer utan sammanhang är det alltid en dålig lösning att ta barn från sina föräldrar. Ibland är det den bästa eller till och med enda lösningen på grund av övergrepp, droger, oförmåga, eller vad det nu kan vara. Men det är alltid en dålig lösning. Barn och föräldrar hör ihop. När den relationen inte fungerar är det en tragedi som ofta får följdverkningar i samhället.
De flesta förstår det här intuitivt, men det finns ett starkt stråk i svensk mentalitet som gillar att resonera sig bort från sin intuition. Ofta just med hänvisning till jämlikhet, eller frihet. Det här är resonemang som präglas av svensk statsindividualism, idén att de enda egentligt rationella och legitima storheterna är individen och staten. Allt däremellan är gammalt bråte.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Den eviga regeringsbildningen
Ulf Kristersson lider antagligen inte av den villfarelsen. Han har alltid varit idépolitiskt intresserad. Han underskattar antagligen inte heller priset av att skilja barn från sina föräldrar. Han har jobbat för mycket med socialpolitik för att kunna göra det.
Just därför måste man undra: hur tog sig den här tanken ända fram till ett förslag?
Det är, rakt uttryckt, en livsfarlig tanke att staten regelmässigt ska börja omhänderta barn av de här skälen. Det riskerar att göra redan utsatta barn än mer rotlösa. Det kommer att skapa oförutsebara konfliktytor, som inte alls behöver vara av goda för att slå tillbaka den organiserade kriminaliteten. Det bäddar för framtida ånger och ursäkter, som i fallet med de barn som utsattes för övergrepp och vanvård inom ungdomsvården, eller tvångssteriliseringarna.
Det här är den typ av idé som dyker upp när man blir samtidens fånge. När det som är här och nu växer sig så stort att det skymmer alla perspektiv. Kanske föddes den ur diskussionen om kriminella klaner.
Att det talas klarspråk om kriminella klaner är bra och nödvändigt. Men man måste också hålla i minnet att ”kriminella” betyder något. Starka familje- och släktband — klaner om man så vill — är inte i sig något negativt. Starka sociala band av det slaget kan tvärtom vara något som skapar stabilitet och trygghet för personer som annars skulle ha mycket svårt att finna sig tillrätta. Att klaner tar på sig rollen som alternativa stater och hävdar klanmedlemmars rätt att leva utanför lagen, enligt egna regler och rättssystem, är oacceptabelt. Men klaner i sig är inte oacceptabla, om man inte är en nitisk statsindividualist.
Att i större omfattning börja rycka barn från sina föräldrar, i förhoppningen att det ska stoppa tradering av kriminalitet, framstår som en desperat handling. Det är något en stat gör när den inte skött sin verkliga uppgift: att vara så närvarande att det inte lämnas stora, laglösa ytor där kriminell maffia kan upprätta sina egna fristater.
Föräldrar är ett problem ibland. Men i det här fallet blir de problem, därför att staten misskött sin uppgift och låtit dem bli det. Det är det vi måste ändra på. Att röva bort barn är ingen bra ersättning.
