»Att ge SD inflytande«
Det finns en hake med uttrycket »ge Sverigedemokraterna inflytande«. Haken är att de flesta som använder uttrycket sällan har makten och nästan aldrig rätten att fatta ett sådant beslut.
Det är väljarna som ger Sverigedemokraterna inflytande.
Att en så uppenbar sak behöver påpekas, säger något om hur långt borta något slags stabilitet och normalisering av svensk politik är. Det finns i politiska kretsar fortfarande en ovilja att ens ta in verkligheten, än mindre förhålla sig till den på ett konstruktivt sätt. Det säger också något om varför alliansen häromdagen åter lyckades träffa sina egna fötter med en rejäl laddning hagel.
Man kan fundera på vilka taktiska avvägningar som låg bakom utspelet att i fortsättningen inte stänga ute Sverigedemokraterna från ordförandeposter i riksdagens utskott. Antagligen sågs det som ett smart drag att klara av den här saken redan nu, istället för att tvingas göra det efter valet och då göra det i en förhandling. På det här sättet kunde allianspartierna ge sken av att fatta ett självständigt beslut, utan press från Sverigedemokraterna. Men oavsett de taktiska tankarna var grunden för utspelet att den nuvarande ordningen är orimlig. Hur länge kan man försvara en kartell som stänger ute landets tredje största, kanske snart andra största – mer osannolikt men inte omöjligt: landets största – parti, från ordförandeposterna i utskotten? Återigen:
Det är väljarna som ger Sverigedemokraterna inflytande.
Att upprätthålla en kartell i riksdagen mot Sverigedemokraterna, även i formfrågor av det här slaget, är alltså att berätta för en betydande del av Sveriges väljare att deras röster inte är lika mycket värda som andras. Det är en annan sak än att välja att inte göra upp – eller för den delen att göra upp – med Sverigedemokraterna i olika sakfrågor.
Det är inget odemokratiskt med att välja bort samarbeten som strider mot egna övertygelser, oavsett hur majoriteter och minoriteter ser ut. Att i den meningen »inte ge Sverigedemokraterna inflytande« är helt i sin ordning. Kanske kortsiktigt, ohållbart och oklokt. Men helt i sin ordning. Att däremot rigga själva spelplanen, att skriva de grundläggande reglerna på så sätt att man »inte ger Sverigedemokraterna inflytande«, är något annat. Det är att tafsa på de grundläggande principer om rent spel som måste gälla, om förtroendet för det demokratiska systemet ska kunna upprätthållas.
Att alliansen inte förmår hantera den här frågan är ett rejält underbetyg. Och sättet de misslyckas på visar hur oskickliga partierna är på att hantera det nya läget i svensk politik.
Det fanns uppenbarligen en uppgörelse mellan allianspartierna, antagligen grundad på samma resonemang som det ovan. Men när saken presenterades revolterade centerns och liberalernas mellanskikt. De har nämligen matats i åratal med absolutistiska löften om Sverigedemokraternas orörbarhet. De har fått garantier om att inget är viktigare än att aldrig någonsin på något sätt ge Sverigedemokraterna något de vill ha. Det har framhållits till den grad att det till och med blivit viktigare än att försvara rent spel och rättvisan i den representativa demokratins institutioner. Liberaler och centerpartister har av sina egna partiledningar givits intrycket att det är de som är satta att avgöra huruvida Sverigedemokrater ska ha något politiskt inflytande eller inte. Kort sagt: att väljarna ger Sverigedemokraterna inflytande är ovidkommande. Då är det helt OK, till och med en plikt, att vrida till spelreglerna så att väljarnas dom inte vinner laga kraft.
Partiledningarnas retorik har gjort att deras medlemmar inte kan skilja på en legitim politisk kartell mot Sverigedemokratisk sakpolitik och en orättfärdig kartell som riggar demokratins institutioner på ett sätt som gör vissa röster mindre värda än andra. Nu kan partierna inte ta sig ur sin egen bensax.
Ursäkta klarspråket, men: klantarslen.
