Hakelius: Ingen kan ta väljarna för givet – inte ens Socialdemokraterna

Ingen kan ta väljarna för givna längre.

Om man ser samhället uppifrån är det bara ett besvär. Det är därför ord som ”oreda”, ”kaos”, ”cirkus” och ”populism” blivit så populära.

Om man försöker snegla på samhället lite underifrån är saken inte lika självklar. Politisk instabilitet drabbar förstås alla, hög som låg, men det är något tankeled som saknas, när politisk förändring beskrivs som ett beklagligt konstruktionsfel i demokratin.

Det var gott om symboliska ögonblick inför och efter valet i Storbritannien. Som intervjun i Sky News med en medelålders arbetarklassman på en boxningsklubb någonstans i norra England. Hans pappa hade varit kolgruvearbetare hela livet. Aktiv i de långdragna strejkerna på åttiotalet. Mamman såg till att strejkvakterna fick tre och smörgåsar. Ingen av dem hade aldrig ens haft tanken på att rösta något annat än Labour.

I det här valet lade de sina röster på Boris Johnson och Tories.

Det räcker med ett uns av förståelse för den brittiska klasstrukturen, för att inse vilket enormt beslut det måste ha varit.

Ingen kan ta väljarna för givna längre. Naturligtvis inte Boris Johnson heller. Det vore en bragd om de konservativa i nästa val kunde behålla en betydande del av de tidigare Labourväljare de lyckades locka i det här valet. Men även om Brexit i kombination med Jeremy Corbyn gjorde just detta val särskilt udda, kan ingen räkna med att allt om ett par år återgår till det som en gång var normalt.

Detsamma gäller i Sverige.

Botten tycks ha gått ur Stefan Löfven. Socialdemokraterna fortsätter att sjunka. Löfvens förtroendesiffror fortsätter att dala. Det saknas en plan för att vända utvecklingen. Tolkar man det jultal Stefan Löfven höll i Visby i helgen är den enda idén att gång på gång förklara för väljarna varför Socialdemokraterna leder en regering som för någon annans politik. Problemet, tycks tanken vara, är att väljarna inte förstått varför det måste vara som det är. De förstår inte att det här är den enda möjliga vägen för att hålla Socialdemokraterna vid makten. De måste ständigt påminnas om det.

Det kinkiga med den idén är att den är anpassad för en tid som antagligen inte finns längre. Själva grunden för hela resonemanget är att det för en dominerande grupp väljare är ett självklart önskemål att Socialdemokraterna sitter vid makten. Det kan råda oenighet om delar av den politiska inriktningen, eller om den ena eller andra kompromissen, eller till och med om huruvida regeringsmakten köpts till ett alltför högt pris, men att Socialdemokraterna ska bära regeringsmakten är, i den här världen, något som inte behöver diskuteras. Det är bortom diskussion.

Medvetet eller omedvetet är det den övertygelsen Stefan Löfven vädjar till i sina förklaringar. Han utgår ifrån att de väljare han talar till ska komma till ro, om de bara förstår att kompromisserna är nödvändiga för att uppnå den sak alla är ense om: att Socialdemokraterna ska regera.

Han talar som om väljarna fortfarande betraktar sig som fotbollssupportrar, gifta med ett lag. Som om det handlar om att bita ihop och uthärda ett par dåliga säsonger, för lagets skull.

Han tar, kort sagt, väljarna för givna.

Jeremy Corbyns Labourparti förlorade inte bara på grund av Brexit. Partiet förlorade därför att det i allt större utsträckning förvandlades till en radikal övre medelklassrörelse, som tog rösterna från arbetar- och lägre medelklass för givna.

Sverige har inte, ännu, fått sin Corbyn, men problemet är ungefär detsamma.

Breda väljargrupper ute i landet känner sig orepresenterade. De söker sig åt annat håll. De delar inte längre den outtalade självklarheten att Sverige bör styras av Socialdemokraterna. Det är därför Löfvens upprepningar aldrig får fäste.

Väljarna är inte vad de en gång var.