Beröringsskräcken gynnar SD
Hur kommer det sig att de som ropar högst om att Sverige är på väg att gå under, är de som verkar känna sig mest tillfreds med sin samtid och ser ut att trivas bäst? Hur kommer det sig att de som säger sig tro på Sverige, är de som ser ut att vara fyllda av obehag, rädsla och förfrämligande?
En sak hände i gårdagens partiledardebatt i SVT, som till och med fick de andra partiledarna att tappa hakan. Stefan Löfven skulle debattera de ökade sexualbrottsanmälningarna med Jimmie Åkesson. Han gjorde det genom att försöka vrida frågan till att handla om las. Publiken, som i övrigt satt tyst trots att debatten var rätt hetsig, hånskrattade. Annie Lööf försökte hitta ett sätt att plocka upp den tappade bollen, utan att själv hamna i knät på Sverigedemokraterna, men det tog henne ett tag att återfå fattningen. Så häpnadsväckande genant var Löfvens magplask.
Ett av Socialdemokraternas uttalade mål den här valrörelsen är att vinna tillbaka väljare, främst män i LO-gruppen, som gått till Sverigedemokraterna. Det är mycket möjligt att just den gruppen är intresserad av las och inte djupt engagerad i #metoo. Men de har fruar och döttrar och en bra politiker förstår att en fråga av det här slaget inte bara handlar om ett faktiskt problem. Det är en testfråga. Den handlar om huruvida man är en person att lita på. Begriper man problemen? Är man modig nog att se dem? Är man kapabel att hantera dem? Eller är man rädd för dem och vill undvika dem?
Stefan Löfvens misslyckade svar – för något annat kan man inte kalla det –var en ögonblicksbild av det grundläggande förtroendeproblem som gör att en försvarlig andel väljare som tidigare skulle ha röstat på sossarna nu röstar på Sverigedemokraterna. Det finns för många väljare som helt enkelt skakar på huvudet åt den här typen av undanflykter. Att Socialdemokraternas företrädare inte blivit bättre än så här på att hantera saken säger något om hur svårt partiet har att anpassa sig efter de nya förutsättningarna inom politiken.
Det var 2007 som Mona Sahlin mötte Jimmie Åkesson för första gången i tv, då i TV4. Sahlin klarade sig inget vidare, främst därför att hon underskattade Åkesson och inte hade gjort sin läxa. Hon hade helt enkelt gått på den egna, förenklade fiendebilden av Sverigedemokraterna. Åkesson behövde bara vara aningen mer sofistikerad och komplicerad än så, för att Sahlin skulle stå utan svar. Elva år och två partiledare senare kan i stort sett samma sak hända igen. Socialdemokraterna vet fortfarande inte hur de ska hantera den här fienden. De sitter antagligen för mycket på centralkanslier och talar om LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna, istället för att tala med LO-medlemmar som röstar på Sverigedemokraterna. Beröringsskräcken verkar så total att den har berövat Socialdemokraterna alla vettiga sätt att ta sig an problemet.
Och det blev inte bättre av att Löfven inte heller lyckades vara särskilt övertygande i debatten med Åkesson om vården och anställda i offentlig sektor. Den här väljargruppen har Sverigedemokraterna sagt sig aktivt vilja satsa på, men har inte riktigt lyckats göra något åt saken. Partiet saknar helt enkelt en riktigt helgjuten politik här. Nu kunde Åkesson ändå slå kravet om heltid för ofrivilligt deltidsanställda i huvudet på Löfven, som bara kunde mumla om "parterna" och deras förhandlingar. Så inte ens när det handlade om Socialdemokraternas egna krav, lyckades Löfven räkna hem saken till sin fördel.
Den borgerliga sidan, där ju främst moderaterna förlorat stort till Sverigedemokraterna, verkar lite närmare något slags acceptans av att landskapet förändrats. Ulf Kristersson försöker både i stil och i sak bygga broar och ta ned de värsta överdrifterna. Än så länge fungerar det ganska väl för honom att kliva in i rollen som resonerande och "vuxen". Om det räcker för att locka väljare får vi väl se. Det finns en risk att han bara blir en behaglig berättarröst. Annie Lööf har positionerat sig som nischgudinna för borgerliga libertarianer och miljöpartister och nöjer sig antagligen med det. Ebba Bush Thor har ett märkligt sätt att vara tydlig, välformulerad och sympatisk och ändå försvinna. Jan Björklund älskar debatten och vet att det är hans starkaste sida. Ett skäl till att folkpartister inte varit mer nervösa av att nosa nere vid fyraprocentsspärren är att de räknar med att Björklunds munläder drar upp dem under de kommande månaderna. De har antagligen rätt.
Men tillbaka till den inledande frågan.
Det här tycks bli en valkampanj fylld av motsägelser. En sådan manifesterades i Stefan Löfvens plågade, ängsliga ansikte i går. Det är jobbigt att behöva försvara sittande regering i en valrörelse. Det är jobbigt att vara partiledare och statsminister, trots att man aldrig egentligen varit politiker. Men det är inte bara det som syns i Löfvens ansikte. Det som syns är en genuin olustkänsla över den samtid han befinner sig i. En vilsenhet i en verklighet som han vet att han borde kunna tolka. Han säger sig tro på Sverige, men allt i hans sätt att se ut och röra sig, i hans satsmelodi och stapplande ordval, tyder på motsatsen. Han vet inte vad han ska tro på.
Och Jimmie Åkesson, som ser Götterdemerung i varje förort, vekar drivas av tillförsikt, självförtroende och, i brist på bättre ord, hopp.
Det här ska man inte bortse ifrån. Politik handlar inte bara om idéer och sakförslag. Politik handlar inte ens nödvändigtvis om att man delar någons uppfattning. Politik handlar om att övertyga andra människor om att man är på väg någonstans. Att man vill något och är tillräckligt säker på sin sak för att inte försöka byta ämne när frågorna blir jobbiga.
Alliansen gick ur den här debatten i ungefär samma hyfsade form som den gick in. Det räcker inte om de faktiskt vill hamna i läge att bilda en någorlunda stark regering. Stefan Löfven hade en riktigt dålig kväll. Och Jimmie Åkesson var antagligen mycket nöjd, när Babel rullade igång. Om Löfven inte kan bättre än så här och om Alliansen nöjer sig med att hålla ställningarna, är det skördetid för Åkesson. Nu igen.