Bestämmer majoriteten eller minoriteten i Malmö?

Man kan bli förbannad på skyttarna, men vad är poängen med det? Om ilskan inte bara ska växa och bli värre måste den ha en funktion. Den som skjuter med automatvapen mitt i en av Sveriges största städer, har för länge sedan slutat att bry sig om ilskna medborgare. Avrättningarna i Malmö utförs av personer som gör sin egen lag. De har antagligen hittills haft goda skäl att tro att de kommer undan med det.

Det saken gäller är snarare detta: det är oundvikligt att ett modernt öppet, urbaniserat samhälle med betydande invandring och en bred flora av mer eller mindre lagliga livsstilar, förlorar en del av sitt sociala kitt. I den mån som vi varit en enda stor familj, där alla hade koll på alla, är den tiden förbi. Den kommer inte tillbaks. Det som inte är oundvikligt är att de som trilskas med att leva utanför lagen, känner sig fria att göra det.

Ska man vara förbannad – och det ska man vara – så ska man vara det på en stat som vänt sig inåt och börjat administrera sig själv, istället för att upprätthålla de mest elementära funktionerna medborgare kan förvänta sig.

Det är inget övermänskligt arbete att knäcka den handfull personer som står för brott av det här slaget. Polisen vet rimligen precis vilka de är. Det är antagligen ett dyrt och tidskrävande arbete, eftersom formerna spelar roll i en rättsstat, men det är något annat. Det är en resurs-, lednings- och prioriteringsfråga. Sådana går att lösa. Och de går att lösa utan att lämna frikort för andra brott. Det är en orimlig ståndpunkt att polisen bara klarar av att lösa ett problem i taget. Är det så krävs ett nytt sätt att sköta saker. För det är viktigt att inte bara gängmördare, utan även våldtäktsmän och inbrottstjuvar löper en betydande risk att åka fast.

Det grundläggande problemet är nämligen inte i första hand att det skulle vara livsfarligt att gå på gatorna i Malmö. Det är det inte, om man inte är kriminell. Men det handlar inte bara om att förebygga mord. Det handlar om att hävda statens rätts- och våldsmonopol. Vi lever inte i ett land där vi ska acceptera alternativa statsbildningar, eller klanbildningar med egna regler, domstolar och bödlar. Det här är den stora risken med gärningar av det slag som den i Malmö, men också med inbrottsutredningar som genast läggs ned, eller våldtäkter som utreds slarvigt: de urholkar tron på att lagarna faktiskt gäller. Det leder i sin tur till en befogad misstro mot att staten kan skydda den lever enligt lagen. Vilket gör det än svårare att beivra brott.

Till sist handlar det om vem som styr samhället. Är det den stora majoriteten medborgare som vill lita till polis och rättsväsende? Eller är det den ynkliga lilla minoritet som förvandlar gatorna till skjutbanor?

Det är faktiskt majoritetssamhället som avgör det.

Det finns gott om kunskap om hur man bekämpar problem av det här slaget (DN / Crime Solutions) och det finns inget som tyder på att de som prövar på att leva utanför lagen är helt irrationella. Kostar det för mycket och blir tillräckligt obehagligt, samtidigt som fördelarna i form av status och pengar begränsas, kommer livet som kriminell inte att vara särskilt lockande.

Det handlar om att störa de kriminella. Dag som natt. Varje timme. Aldrig låta dem känna sig trygga eller i kontroll. Ge dem en enda utväg: att respektera lagen. Malmö är inte deras stad.