Besvikna britter bråkar

Ingen, inte ens Boris Johnson själv, kan ha trott att det här skulle bli en enkel match. Det må vara mer logiskt att ha en premiärminister som faktiskt röstade för Brexit när Brexit ska genomföras, men Boris Johnson har fortfarande ett parlament där en stor majoritet helst vill stanna kvar i EU. I eftermiddags gick en av hans ledamöter demonstrativt över till Liberaldemokraterna, i en uppvisning avsedd att genera honom. På kvällen röstade en betydande majoritet för att parlamentet tar kommandot över den politiska agendan.

Imorgon röstar underhuset antagligen igenom ett krav på regeringen att begära en förlängning av utträdet fram till 31 januari 2020, om inte parlamentet dessförinnan säger ja till ett avtal. Johnson har redan sagt att det helt underminerar Storbritanniens förhandlingsposition. Han tänker inte följa ett sådant beslut. Ingen påstår egentligen att han har fel om förhandlingspositionen, men många hävdar att han ändå inte har någon sådan. De ser helt enkelt bara en alternativ utgång: ett utträde utan avtal den 31 oktober. Det accepterar de inte.

Boris Johnson har svarat med att han kommer att begära ett nytt allmänt val om så sker. Men för att få det krävs att Labour röster för det och partiet är splittrat. Labourledaren Jeremy Corbyn påstår att han inte är rädd för ett val, men många av hans partikamrater varnar för ett sådant. Sedan Boris Johnson tillträdde har Tories ökat övertaget över Labour till ungefär tio procentenheter och ligger på cirka 34 procent. Labour och Liberaldemokraterna har samtidigt legat stilla strax över respektive strax under 20 procent.

Tories ökande siffror är en spegelbild av Nigel Farage Brexitparti, som sjunkit i samma omfattning. Det säger något om hur osäker en valrörelse skulle bli. Ett val blir på ett sätt just en ny folkomröstning om Brexit. Kan Johnson hålla Brexitpartiet ifrån sig har han goda chanser att vinna, särskilt som Labour och Liberaldemokraterna konkurrerar med varandra och riskerar att splittra Remainröstarna. Men det är inte säkert att det går. 21 toryledamöter röstade mot regeringen i går. De slängdes ut ur partiet. Det betyder att regeringen nu är långt ifrån en majoritet i parlamentet, även om den bara räknas i partibeteckning. Ett val skulle alltså kunna urarta till en intern strid inom Tories, som gör Boris Johnsons tydliga ställningstagande suddigare och kanske till och med tar död på partiet. Blir tories alltför kaotiska och svåra att begripa skulle Brexitpartiet växa igen.

Det finns helt enkelt ingen säker vinnare vid ett val, och ingen säker majoritet.

För att förstå det som sker nu, måste man förstå bakgrunden.

Bara ett parti, det lilla nordirländska unionistpartiet, var för Brexit när folkomröstningen hölls 2016. Samtliga andra partier, med de Konservativa och Labour i täten, var alla för att stanna inom EU. På individnivå var bara runt 15 procent av underhuset för Brexit.

Parlamentet speglade ett bredare utsnitt i samhällstoppen. Lägger man samman olika mätningar kan man till exempel läsa sig till att britter verksamma i ”kreativa yrken” röstade för att stanna kvar i EU nästan utan undantag, någonstans i storleksordningen 96 procent. Bland akademiker som är verksamma vid universitet och forskare var andelen brexitanhängare nästan lika få: kring 93 procent röstade för att stanna i EU. Bland skollärare röstade kring 70 procent för att stanna kvar i EU. För journalister och redaktörer på de större mediaföretagen, inklusive BBC, finns inga ordentliga mätningar, men välinformerade uppskattningar baserade på mätningar av andra slag närmar sig ofta 90 procent för remain.

Efter att 52 procent — en liten majoritet, men en majoritet — röstat för Brexit sommaren 2016 var det huvudsakligen grupper av det här slaget som hade till uppgift att förhandla med EU och slussa ett avtal genom parlamentet men också att beskriva vad Brexit betyder och ska tolkas. De dominerar offentligheten. Det är därför man ofta kan höra britter som vill stanna i EU säga att de inte känner någon eller ens har talat med någon som vill lämna EU, men aldrig hör någon som röstat för Brexit som säger att de inte känner någon som har röstat för att stanna kvar.

Det här är en väsentlig pusselbit, kanske den viktigaste, för att förstå det som händer i Storbritannien nu. Det är samtidigt en märkligt frånvarande del i beskrivningarna av Brexitprocessen. Det är som om det självklara underliggande antagandet är att folk röstat fel, inte att det finns ett problem med att den samhällstopp som dominerar offentligheten, har problemformuleringsprivilegiet och sitter på politiska och administrativa maktposter, i just denna fråga i så hög grad avviker från befolkningen i övrigt. Inte att det är problematiskt att de så ofta villigt erkänner att de aldrig träffat någon från de 52 procent som röstade för Brexit. Perspektivet är alltid den besvikna samhällstoppens. Och det är den besvikna samhällstoppen som agerar nu i parlamentet. Man kan i sak sympatisera med den, men man borde ändå kunna inse att det här är en avgörande del av Brexitproblemet.

Folkomröstningen utlystes av personer som var alldeles säkra på att alternativet att stanna i EU skulle vinna, delvis därför att nästan inga i deras närhet skulle drömma om att rösta på något annat. När de visade sig ha missbedömt situationen var många av dem oförmögna att acceptera resultatet. De började genast uppfinna skäl till att strunta i resultatet eller – i enlighet med vad som nästan blivit en EU-tradition – hålla en ny omröstning där folket svarade rätt. De hittade olika sätt att motivera varför de som röstade för Brexit antagligen missförstått allt, eller inte borde tas på allvar.

Andra ansåg att de inte hade något annat val än att bita i det sura äpplet, men det var orimligt att förvänta sig att de skulle göra det med någon entusiasm. Theresa May var en av de senare. Hon misslyckades kapitalt med att i förhandlingarna med EU övertyga om att hon egentligen hade något att sätta emot EU:s krav. Felet var i mycket hennes eget, främst på grund av det okloka beslutet att hålla ett val med den arroganta och felaktiga övertygelsen att hennes parlamentsmajoritet skulle växa rejält. Men även om det skulle ha gått bättre i valet är det osannolikt att hon hade fått ett parlament som väsentligt skulle ha speglat folkomröstningsresultatet bättre. Hon skulle fortfarande ha varit en premiärminister som alla visste var för att Storbritannien stannade i EU, med ett parlament där en stor majoritet ville detsamma.

Det här är inte ett problem som bara beror på att Torypartiet är splittrat, som en del gärna vill ge sken av. Någonstans kring 65 procent av de valkretsar som hålls av Labour röstade för Brexit, men bara elva av de drygt 240 Labourledamöterna i underhuset tros ha röstat för Brexit. Partiet leds av en person som konsekvent under sin politiska karriär har varit mycket kritisk till EU och till det brittiska medlemskapet, men ungefär två tredjedelar av dess medlemmar vill ha en ny folkomröstning och ännu fler skulle rösta för att stanna kvar om en sådan hölls. Samtidigt röstade, som sagt, en majoritet av väljarna i Labourdominerade valkretsar för Brexit.

Labour är splittrat på så många ledder i Brexitfrågan, att sprickan i Tories framstår som nästan trivial.

Boris Johnson går kanske mot ett val som visar sig lika svårhanterligt som det Theresa May utlyste. Skulle han förlora ett sådant hamnar Labour ur askan i elden. Vinner han det är det ändå osäkert om han kan få en majoritet i parlamentet som accepterar Brexit i den form som Brexit faktiskt presenterar sig – i värsta fall utan avtal – inte i något tänkt men orealistiskt idealiskt avtal. Alternativet är att parlamentet kan enas om en ny premiärminister, utan val. Det är osannolikt, men inget är omöjligt. Det omöjliga kommer först när en sådan premiärminister tillträder. För den parlamentsmajoritet som i kväll röstade ned Boris Johnson är inte ense om något, förutom att den inte vill ha en hård Brexit. Det och att den helst skulle leva i en värld där det aldrig hållits någon folkomröstning och den egna övertygelsen om att Storbritannien ska stanna i EU slapp utmanas.