Blev covid-restriktionerna vår tids millenniebugg?

Vi kunde förstås ägna dagen åt Joe Rogans offentliga självkritik och löpande ideologiska korrigering, men låt oss dyka rakt ned i en annan kulturrevolution.

Lars Jonung är en av tre ekonomer som står bakom en rapport, publicerad i Studies of Applied Economics, om konsekvenserna av covid-nedstängningarna. Det är en genomgång av 24 studier, valda på grundval av vissa tydliga kriterier, från över 18 500 studier från världen runt. Rapporten kommer fram till att idén om att stänga hela samhällen hade mycket stora kostnader, ekonomiskt och socialt, men ledde till i stort sett ingen lägre dödlighet. I snitt gav nedstängningarna 0,2 procents lägre dödlighet, enligt rapporten.

Från de epidemiologer som haft ensamrätt på att diktera pandemihanteringen i ett par år höjs förstås ett ramaskri av misstänkliggöranden, som får gott om utrymme i bland annat Dagens Nyheter, en tidning som hårt drev kampanj för betydligt hårdare nedstägning av Sverige. Kritiken går i korthet ut på att rapporten ännu inte är granskad av kollegor, det gängse sättet att bedöma trovärdigheten i vetenskapliga sammanhang. Det är svårt att definiera och jämföra "nedstängning". Den sägs ge skev tyngd till någon enstaka studie. Det är ”omöjligt” att jämföra effekter av nedstängning. Och så den klassiska invändningen: ”Den tillför inget nytt”.

Lars Jonung har svar på allt detta och verkar ta det med ro. Om resultatet av deras studie skulle underskatta den lägre dödligheten med en faktor av tio, vore slutsatsen ändå densamma: De positiva effekterna av nedstängning är ytterst marginella i förhållande till kostnaderna.

Vi får väl se hur väl resultatet håller, när kollegorna granskat och flera undersökningar dyker upp, men oavsett det finns ett par intressanta saker att notera redan nu.

En är, apropå skevhet, epidemiologernas — ja, nu generaliserar vi — uppenbara förmåga att sila mygg, men svälja kameler. Nigel Ferguson vid Imperial College i London, alla virusapokalyptikers gudfader, hävdade tidigt under pandemin att nedstängning kunde reducera dödstalen med 98 procent. Ingen skulle försvara en sådan slutsats nu, men står epidemiologerna på kö för att syna och kritisera Ferguson?

Vad tror ni?

Det faktum att Ferguson vid varje utbrott av något virus de senaste decennierna alltid förutsett enorma dödstal och alltid haft fel, borde kanske stämma till lite eftertanke och disciplinär självkritik, men av det syns nästan inget.

Ett påpekande Lars Jonung och hans kollegor gör är att mycket av det som varit accepterade sanningar bland epidemiologer inte bygger på faktiska data, utan på modeller som visat sig, i Jonungs ord ”sakna verklighetsförankring”. Var är den fräna kritiken bland experterna mot det misslyckandet?

En annan sak värd att notera, också det apropå skevhet, är att talet om att vi måste ”lyssna på forskarna” i all sin intuitiva rejälhet inte är fullt så självklart, när vi har att göra med verkligheten. När man fattar beslut om att stänga ned ett helt samhälle är det en åtgärd som går långt utöver epidemiologers kompetens. De sitter givetvis på viktig kunskap, men de fungerar också som de flesta människor: det ämne som de själva är experter på får lätt en oproportionerlig vikt jämfört med andra viktiga fakta. Det är antagligen precis det vi sett vad gäller nedstängningarna. Ansvariga politiker har inte vågat bedöma epidemiologernas expertkunskap och väga av den mot annan expertkunskap, i rädsla för att bli skyllda för att ”inte lyssna på forskarna”. Istället har de gått i symbios med just dessa experter och i praktiken blivit deras propagandaorgan. Ingen har egentligen varit särskilt intresserad av att utreda frågan om nedstängningarnas kostnad och effektivitet.

En tredje sak är att vi inte kan underskatta risken för masspsykos när traumatiska hot av det här slaget är i cirkulation.

Minns någon Y2K-hetsen? Millenniebuggen innebar att datorer överallt skulle slås ut vid millennieskiftet. I USA lades runt 1 000 miljarder kronor ned på att ”2000-säkra” samhället. I Sverige var kostnaderna bara för stat, kommun och myndigheter kring 40 till 50 miljarder. En särskild delegation bildades och näringsminister Björn Rosengren, inte direkt känd för att undvika fester när de erbjuds, fick tillbringa själva tolvslaget på nyårsafton 1999 på departementet i högsta beredskap, med ett minutschema för att lugna befolkningen.

Det som hände var att Taxi Åmåls taxametrar slutade funka. Ett par lönesystem och några larm fick startas om. Annars inget.

”En enorm framgång för vår 2000-säkring”, ropade många ansvariga för de dyra åtgärderna och alla de konsulter som blivit förmögna på arbetet. Men det faktum att det gick bra även i Ryssland och andra länder som knappt hade millenniesäkrat alls, talade sitt tydliga språk. Inga kärnkraftverk löpte amok, Pakistans elsystem kollapsade inte som förutspått, inte heller de finansiella systemen i Kina eller Italiens telefonsystem.

Det vi hade att göra med var en masspsykos som åt sig in i det politiska systemet. Det betyder inte att det inte fanns ett potentiellt hot, men någonstans längs vägen kastades all rimlighet och all känsla för proportioner överbord.

I pandemibekämpningens efterföljd är det detta vi behöver reda ut, om vi ska lära oss något av det som skett. Jonungs rapport, oavsett hur väl den står sig med tiden, är ett bra första steg. De som genast misskrediterar all kritisk granskning, men släpper igenom de enorma, alarmistiska och grovt felaktiga modellbyggen som många experter lutat sig mot, är oärliga, hur mycket vetenskapsmän de än är.

***

Läs även: Sofie Löwenmark: Demokratin har insjuknat i covid

Läs även: Susanna Popova: Dragkamp är helt fel ord om corona-dokumenten

Läs även: SKR:s utpressningspolitik bakom det svenska coronahaveriet

Läs även: David Eberhard: Sverige är mästare i mjuk manipulation

Teckna din prenumeration på Fokus här.