Bubblan som sprack

Dagen före det svenska valet kunde vi läsa följande på Dagens Nyheters förstasida:

”’Det är allvar nu, Det kan gå fort’ Hédi Fried jämför utvecklingen i Sverige i dag med den i Tyskland på 1930-talet.”

På nätet var den mer kortfattade rubriken ”Demokratin är hotad”.

I intervju-reportaget med den 94-åriga förintelseöverlevaren Hédi Fried upprepas budskapet i flera omgångar i olika varianter:

”Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.”

”Hennes budskap till politikerna: normförskjutningarna i Sverige i dag har hon upplevt förr: i 30-talets Tyskland. Demokratin är hotad. Ni måste förstå och agera. Förbjuda nazistiska organisationer. Det otänkbara är inte det omöjliga.”

Ӏr du optimist?

– Jag vågar inte vara optimist. Människorna har en inneboende egoism. Man sköter sitt. Man läser en artikel och sen går man och shoppar. Men det är allvar nu. Det är akut, det kan gå fort. Vi måste förstå att demokratin är hotad.

På vilket sätt är demokratin i fara?

– Att SD över huvud taget har kommit in i riksdagen. Det var så det gick till i Tyskland, det var små steg, man såg det inte komma.

Vad är det du känner igen från 30-talet?

– Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade sig kostymer och kom in i riks­dagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen.”

Detta, alltså, dagen före valet, med tydlig koppling till just det.

Frieds budskap är starkt och innerligt, inte minst därför att det är baserat på egna erfarenheter. Det är också välkänt för DN:s läsare, eftersom Fried dels refererat, dels själv skrivit i Dagens Nyheter upprepade gånger det senaste året. Alltid med samma varning: dagens Sverige är som Tyskland på 30-talet.

Det är svårt att tolka det på annat sätt än att det är DN:s officiella linje. Tidningens huvudledare på valdagen har rubriken ”I dag ska du rösta på den svenska demokratin”. Temat att vi står inför ett ödesval med demokratin i potten har varit stående i DN, både på ledar- och kultursidor i mer än ett år.

Den 8 juli i år, bara för att ta ett exempel ur mängden, är rubriken på DN:s ledarsida: ”Riksdagen behöver skynda att skydda demokratin”. Ledaren inleds med den här meningen:

”Samtidigt som judar och andra minoriteter förföljdes och mördades i Nazi-Tyskland upplevde de allra flesta tyskar att de fick det bättre under Hitler.”

Ett annat exempel ur mängden: i maj i år skriver Björn Wiman om Torgny Segerstedt, nazismen och drar paralleller till vår egen tid:

”Jag skulle tro att även Torgny Segerstedt och Hjalmar Söderberg hade förstått vad som står på spel. Så många mekanismer går igen, från deras 30-tal till vår tid.”

”Vi har inte råd att göra oss några illusioner om att detta inte kan inträffa också i Sverige. Även här sker de små förskjutningarna, både i språket och i vardagen.”

Det har hänt under den här tiden att en och annan ifrågasatt om det verkligen är så att vi står på randen till fascism, att demokratin verkligen är hotad, att nazisterna väller fram, att vi lever i ett nytt 30-tal. De som gjort sådana ifrågasättanden har i DN stämplats som cyniker, de har anklagats för att skymfa överlevare som Hédi Fried, de har kallats obehagliga, likgiltiga och naiva. Jag vet, eftersom jag är en av dem.

Nu har valet skett. Nazister fick så få röster att de knappt går att räkna. Högeravknoppningarna från Sverigedemokraterna likaså. Sverigedemokraterna gick fram, men det krävs en livlig fantasi för att tolka det som en fascistvåg.

I dag i DN skriver så chefredaktören Peter Wolodarski en kolumn om att Facebook är mäktigt mediebolag som manipulerats av högerextremister. ”Vi vet nu att Facebook och Twitter kraftigt blåste upp högerpopulistiska och extrema aktörer”, konstaterar Wolodarski. Det var inte från utländska aktörer som de värsta snedheterna kom:

”Betydligt värre var att Facebooks system gjort det möjligt för inhemska aktörer att kraftigt blåsa upp sin storlek och i praktiken översvämma plattformen med sin propaganda. Därigenom skapas illusionen av en massrörelse.”

Wolodarski kritiserar Facebook och Sveriges Television för att ha överdrivit. Ingenstans nämner han sin egen tidning.

”Vi måste kollektivt orka lyfta oss ur bubblan”, är slutsatsen.

Jag antar att det är tänkt som ett slags skämt.