Centern lider av en falsk självbild

Det är lite Henry Ford över Centerns val av ny partiledare: man kan få vilken färg som helst, bara man väljer rött. Så här långt verkar nämligen Elisabeth Thand Ringqvist vara favorit. Men även om vi antar att loppet ännu är öppet och det inte skulle bli en rödtopp som efterträder den nuvarande rödtoppen, är variationen inte direkt mördande.

I helgens Sifo gick det inget vidare för Centern. Kanske inte så underligt, eller nödvändigtvis alarmerande. Just nu gäller inre arbete, den högprofilerade partiledaren är på väg bort och det är – antagligen – långt till nästa val. Men hur det än är med det fortsätter Centern att läcka till Socialdemokraterna, efter att först ha läckt till Sverigedemokraterna, som numera är böndernas favoritparti.

En enskild opinionsmätning är en sak, men den långa trenden en annan och grundförutsättningarna sämre än förra mandatperioden. Då var Centern vågmästare i riksdagen och kunde få uppmärksamhet på ungefär samma sätt som Amineh Kakabaveh. Nu är de en ensam borgerlig opposition, som genom Lööfstrategin samtidigt har kopplat sig till Socialdemokraterna och som saknar avgörande makt.

Thand Ringqvist har, både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, försökt övertyga om att "det finns ett enormt behov av ett grönt, liberalt och borgerligt parti". Det kanske är sant i utbudstermer, men inte lika uppenbart i efterfrågetermer. Om det verkligen finns ett behov av Centern, varför gick det inte bättre i valet?

Thand Ringqvist gör sitt bästa för att förklara det och förklaringarna är rätt graverande. Balansen mellan trygghet och frihet har blivit fel. Centern förmådde inte "formulera ett tydligt politiskt alternativ". Partiet har givit "tekniska och rent av svårbegripliga svar på människors frågor".

Det låter som om den nuvarande ledningen försummat själva kärnan i politiken. Men det är inte alls vad Thand Ringqvist vill ha sagt, visar det sig. Tvärtom. "Grunden i Centerpartiet är sund", partiets organisation är stark och Annie Lööfs ledarskap "framgångsrikt".

Ett visst mått av snirklig artighet är naturlig i ett ledarskifte. Men den "öppna process" Centern har gått in i är mer än så. Det fanns ett par möjliga kandidater som, om de hade fått ställa upp, skulle ha tvingat Centern att på allvar diskutera den återvändsgränd partiet gått in i. De skulle ha gjort en öppen diskussion möjlig om den snabba omsvängning partiet gjort från hyperpragmatiskt till hyperideologiskt och det byte av väljarkår som följt på det. Det fanns möjliga kandidater som tydligare hade satt fingret på spänningen mellan lokalt förankrade företrädare ute i landet och centralt placerade teoretiker. Men de rensades bort av valberedningen.

Det är möjligt att det var helt i sin ordning, i den meningen att partiet, så som det nu blivit, inte har något större intresse av alternativa kandidater. Men då är det i så fall ett parti som har långt till att återerövra sin ställning i sina gamla väljargrupper.

Det finns ett ytterst grundläggande problem i att partiets sympatisörer, när de deserterar, främst gått till Sverigedemokraterna – det parti Centern anser sig mest olikt nu – eller Socialdemokraterna – det parti Centern såg som sin huvudmotståndare under både Maud Olofsson och större delen av Annie Lööfs partiledarskap. Frågan Centern borde ställa sig är varför partiets sympatisörer lockas av det ledningen avskyr eller avskytt. Lider man inte av en falsk självbild om det man ser som sin motsats, snarare är ens största konkurrenter? Om det man avskyr lockar dem man själv vill locka?

Det är ett par månader tills saken är avgjord, så ingen vet vad som kan ske. Men hittills ter sig det här mest som ett mellanval. Nästa gång kanske Centern förmår ta sig an frågorna på riktigt.

Läs även: Hur uttrycker du dig, Annie Lööf?

Läs även: Man vinner inga val med positiv retorik