Civilisationens undergång ser ut att bli en städad affär
Varenda cocktailgäst är övertygad om att slutet är nära, men pensionssparandet fortsätter ändå.
Toppbild: Casey Horner
Slutet, det sista och finala, hänger över varje sommardrink. Ändå syns ännu inga tecken på något som liknar de 120 dagarna i Salò, här nere på Österlen. Folk behåller kläderna på och fortsätter klippa gräset.
De som predikat klimatundergången under åtminstone ett halvt decennium hann bli frustrerade över att paniken inte tog fäste. Kanske är de fortfarande frustrerade, för det är förstås Putin och kriget, inte vädret, som etablerat Harmagedon som ett naturligt samtalsämne till rosévinet. Börsen och inflationen biter också. Det har antagligen att göra med dramaturgi. Hur väl medierna än bygger upp historien kring varje värmebölja, skogsbrand och regnskur har atombomber en omedelbarhet som koldioxid, mätt i miljondelar, saknar. Inte ens de omtalade ”tröskeleffekterna” – även om det är ett genialt dramaturgiskt grepp – lyckas riktigt skapa den där känslan av fritt fall. Åtminstone inte så länge de mest är teorier och ammunition i Dagens Nyheters korsförhör med klimatsyndande partiledare.
Den snara undergången är alltså norm till sist, rakt genom åldersgrupper, könstillhörighet och möjligen även socialgrupp, även om de som är vana vid ett liv på katastrofens brant i slutet av varje månad, antagligen är mindre lättskrämda än andra. Den som talade om vår civilisations snara hädangång för två år sedan skulle ha setts som en kuf av samma snitt som skäggiga profeter med ”slutet är nära”-plakat. För ett halvår sedan skulle man antagligen blivit misstänkt för att vara antivaxxare och konspirationsteoretiker – en sådan där person man börjar titta över axeln på, för att finna en ursäkt att dra vidare i minglet. Nu har jag större social nytta av att ha läst Gibbons Romerska rikets nedgång och fall än någonsin tidigare, även om det är svårt att haka på Gibbon fullt ut och skylla kristendomen för den röra vi befinner oss i den här gången.
Det verkligt provocerande nu är i stället att säga att det nog ordnar sig. Det skapar ibland en genant förstämning av samma art som jag antar skulle uppstå om man plötsligt tog av sig byxorna.
Men – här är det intressanta – trots att övertygelsen om undergången, så vitt jag kan bedöma, är genuin, ärlig och inte alldeles ytlig, står sig alltså konventionerna. Heroinet flödar inte, promiskuiteten verkar konstant och förhållandevis låg, de stående överföringarna till pensionssparandet löper på, alla är lika angelägna om att inte säga något förgripligt; om nietzscheanska omprövningar av moralsystemet görs, sker det i så fall på kammaren och utan synbara konsekvenser i offentligheten.
Den mest radikala slutsatsen jag hört hittills var en minglare som över cavan erkände att hon, om hon fick lust att köpa något, numera gjorde det: ”Man vet ju inte hur länge man lever.”
Inte det avståndstagande från konsumtionssamhället som klimatalarmisterna skulle önska, men knappast heller den skamlösa, självförbrännande hedonism man kunde vänta sig, med tanke på att jorden är på väg att gå under.
Jag vet faktiskt inte vad man ska dra för slutsats av den saken. Kanske något aristoteliskt om att vanan, snarare än tjusiga teorier, är det som upprätthåller civilisationen. Och att vi därför, möjligen, har bättre chanser än vi för tillfället tror.
***
