Cuba libre?

Joseph Pulitzer, i dag mest ihågkommen för det finfina priset som bär hans namn, var en banbrytare inom det som amerikanerna kallar (eller åtminstone kallade, innan större delen av pressen gick åt det hållet) gul press: sex, brott, gottande i våldsamheter och en generös definition av sanningen. För miljonerna han tjänade finansierade han journalisthögskolan på Columbiauniversitetet, en annan finfin institution med cred i de tjattrande klasserna.

Pulitzer tävlade med sin konkurrent inom sensationsjournalistiken, William Randolph Hearst, om att vara mest för ett krig med Spanien. Hearst var den som vann den krigshetsen. När kriget bröt ut 1898 kom det att kallas ”The Journal’s War”, efter Hearsts Morning Journal.

När freden slöts i Paris samma år fick Kuba formell självständighet, men blev i praktiken en amerikansk lydstat. Någon, oklart vem, uppfann drinken Cuba libre, för Coca-Cola strömmade in i Havanna och blandade sig väl med den inhemska romen.

Sedan dess har Kuba då och då dykt upp på världsarenan: när Batista, mot USA:s önskemål, tog makten. När Fidel Castro gjorde detsamma vid nyår 1958. Vid Kubakrisen 1962. När Jimmy Carter öppnade den amerikanska gränsen för kubaner 1980 och Castro passade på att göra sig av med 125 000 dissidenter och en del kriminella. Men sedan 1991, då Sovjetunionen föll och Kuba förlorade sin sponsor, har Kuba mest förekommit i notiser.

Det blev nästan mer skriverier om Rolling Stones konsert i Havanna 2016 än Fidel Castros död samma år.

Nu händer något på Kuba. Pandemins prövningar verkar ha utlöst en protestvåg, bredare och kraftigare än något kommunistregimen sett på 30 år. Polisbilar välts, folkmassor drar fram utan att kunna stoppas och Miguel Díaz-Canel, den förste presidenten som inte är en Castro, har desperat uppmanat sina lojala att också ge sig ut på gatorna och göra motstånd mot motståndet.

”Det är den mest kraftfulla folkliga protesten mot regeringen som vi har upplevt på Kuba sedan 1959”, säger en kubansk aktivist, Carolina Barrero, till New York Times. ”Det här är inte längre en fråga om yttrandefrihet, det är en fråga om hunger”, säger Adonis Milán, teaterchef i Havana: ”Folk ger sig ut på gatan. De kräver ett slut på den här regeringen, på enpartistyret, på det förtryck och den misär vi har levt i under 60 år”. Det ryktas om att ledande politiker i kommunistpartiet har lämnat landet, eller planerar att göra det.

Rapporteringen från Kuba är svårtolkad och i många fall nyvaken. Exilkubaner har svårt att skilja sina drömmar från verkligheten och hoppet från det sannolika. Men det är som om ön, som försvann ur de flestas medvetanden, nu plötsligt är tillbaka. Och det här kan vara sommaren då Kuba befrias igen.