Cykel till himlen

Det är, som alla vet, det som inte sägs som ofta är det mest talande. Det gäller bara att komma på vad det är.

Den som lyssnar på P1 eller läser en genomsnittlig svensk tidning översvämmas av råd och förmaningar om det ena och det andra. Det ena gäller oftast motion. Det andra vad man äter. Det finns till exempel - bara titeln säger en del – "Cykla i P1". Det är ett program som, enligt den allmännyttiga radions egna ordsmeder, "handlar om hur cykeln kan lösa några av samtidens problem".

Man ska ta beskrivningen på allvar. Det handlar förstås om trafik och miljö, men också om hälsa, livslängd och barnuppfostran. Det finns dessutom en ständig underton som på ett märkligt sätt ger känslan av att det egentligen handlar om meningen med livet.

Deprimerade människor börjar cykla och säger att de blir glada. Folk som förlorat riktningen i livet grenslar sin stålhäst och upplever plötsligt mål och just mening. Att säga att P1 utlovar frälsning till alla som tar emot cykeln i sitt liv vore en överdrift, men bara en mild överdrift.

Det här är ett ganska representativt svenskt radioprogram: en alldeles tidstypisk blandning av vetenskap, moralism, ideologi och folkhälsoargument. Det är vad som sägs. Vad är det då som inte sägs i vår tid?

Richards Swartz kolumn i lördagens Dagens Nyheter är ett exempel, genom att vara ett undantag. Han resonerar om det som sker i Europa utifrån historisk kunskap och en självklar förståelse för att historien formar självbilder och handlingsmönster. Det sätter i sin tur gränser för vad som är möjligt och då och då leder det kanske till att vissa händelseförlopp blir oundvikliga. Kort sagt: Swartz gör historien till nyckeln för att förstå världen.

Visst finns det historieintresse i Sverige, men det syns inte i den offentliga diskussionen. Historia är i Sverige en hobby, kanske en verklighetsflykt, något med svaga och suddiga kopplingar till vår tid, om sådana alls erkänns. Historien anses sämre och dummare än nutiden, nästan per definition. Den är ett avskräckande exempel som inte har någon rätt att kasta sin skugga över oss upplysta nutidsmänniskor.

Detta är, bara en aning tillspetsat, den svenska outtalade huvudfåran. Så Swartz förhållningssätt saknas, med ytterst få undantag, i svensk offentlighet. Den normala "analysen" i Sverige är att jämföra det som är med det som borde vara och sedan döma ut det som är. Viktor Orbán är helt enkelt en skitstövel som har fel. Längre än så kommer det nästan aldrig.

Där har ni en talande sak som växer ur vad som inte sägs: den svenska historielösheten.

Här är en annan.

Det är klart att det är nyttigt att cykla. Det kan vara kul också. Men finns det inte något aningen desperat i att försöka hitta meningen med livet i en cykelpedal?

Att ha ett själsliv är inte lätt. Är man svensk är det dessutom genant. Det finns två vanliga sätt att hantera det på. Det mest spridda är det som "Cykla i P1" ägnar sig åt: att reducera existentiella frågor till frågor om vetenskap, forskning, folkhälsa, miljöaktivism och annat av samma slag. Det andra är att kasta alla förtöjningar och börja mixtra med kristallhealing, shamanism, chakrayoga, eller något av det slaget.

Svenskarna är världens mest sekulära folk. Det är något svenskar ofta deklarerar med viss stolthet. En typisk svensk förklarar gärna hur obegripligt det är med folk som tror på något. Det är antagligen just därför hela vår offentlighet är fylld av religionssubstitut. Vi ska tro på genus och ekologi, på sopsortering, cykling, veganism, normkritik, eller möjligen revolution, alternativt ett riktigt fett bankkonto.

Vi föreställer oss nog gärna att vår sekulära hållning är enkel och naturlig. Men om man tar fasta på allt som sägs, för att slippa säga det som inte sägs, får man inte alls det intrycket. Jag tycker tvärtom det verkar som att svenskar för en ständig och stenhård kamp för att förbli sekulära. Den är så tuff, så att det till och med blir helt normalt att tillbe en cykel.