Dags att bli bussig igen

Det kanske är så att svensk politik bara kan ta sin funktion på allvar när det är kris.

Vi har svårt att hålla oss med ett försvar, om inte tysken eller ryssen flåsar oss i nacken. Då rustar vi upp, så vi är i hyfsad form, lagom till att tysken eller ryssen tappat andan.

Vi kan bara gå med i EU som svar på en finansiell härdsmälta.

Vi kan bara reformera skattesystemet om pengarna flödar ut ur landet.

Och vi kan inte stå för basala förnuftsregler vad gäller migration, om vi inte hamnar i en akut kris, där människor flödar in i landet.

Nu är det två och ett halvt år sedan migrationskrisen 2015 nådde sin kulmen. Så Centern tycker att det är dags att överge parentesen med något slags principer och förutsebara regler inom migrationspolitiken. Det är dags att åter öppna sina hjärtan och göra lite som man känner. Det är dags att bli ungdomsförbund igen.

Det finns en idé om att de afghanska unga män, som det här beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd till folk som redan fått avvisningsbeslut främst gäller, inte förtjänar vår empati, eftersom de inte kan klassas som flyktingar och inte är barn. Det är förstås fel. Det är mycket lätt att känna både förståelse och empati för dem, om man inte är en grobian. De söker ett bättre liv och är villiga till stora ansträngningar för att uppnå det.

Det är just det som gör beslut av det här slaget svåra.

Handlade politik bara om att vara snäll mot dem man känner medlidande med eller förståelse för, vore politik en lätt match. På samma sätt vore ekonomi en lätt match, om det bara handlade om att sätta pengar i händerna på alla som behöver det.

Men nu är det inte så.

Ekonomi betyder hushållning, hushållning betyder att använda begränsade resurser på bästa sätt och det betyder att man måste säga nej till mycket behjärtansvärt. Hade man råd med allt, vore begreppet ekonomi meningslöst.

Politik betyder på samma sätt att inte säga ja till allt, som verkar bussigt. Politik är lika mycket prioritering som ekonomi är hushållning. Det kan ha göra med pengar, men det har också att göra med förtroende, med att upprätthålla en viss stabilitet och ordning och med att ta ansvar för konsekvenserna av de "ja" man strör omkring sig. Kunde man säga ja till allt samtidigt, utan konsekvenser, vore politik meningslöst.

Det är, som ni märker, en rätt basal nivå på statsvetenskapen, det här. Men det verkar finnas ett behov av att påminna om den. För bara två och ett halvt år efter den stora kris, som tvingade fram en form av realism, har alltså Centern bestämt sig för att det är dags att hitta på specialregler för vissa grupper, när det känns lite jobbigt. Det tar emot mindre att lägga några skattemiljarder på att frångå de principer som finns för svensk migrationspolitik, än att stå för och försvara de principer som är tänka att gälla.

Vill man se det positivt måste det väl vara ett tydligt tecken på att den akuta krisen är över, när en riksdagsmajoritet av regeringspartierna och Centern tycker sig kunna kasta loss från realismen igen. Men nog vore det lite skönt med politiker som inte blandade samman rättfärdighet och hållningslöshet? Vi får väl vänta till nästa akuta kris.