Dåliga förlorare och goda vinnare?

Ullenhags trupper vann regeringsbildningen, men förlorade partiet.

Det är den korta sammanfattningen.

Beslutet att stödja januariöverenskommelsen kostade direkt Liberalerna tillräckligt många anhängare för att de skulle hamna strax under fyraprocentsspärren. Det var inte vilka som helst som försvann. Inte nya, lättflyktiga anhängare. Det var gamla, trogna liberaler. Sådana som aldrig röstat på något annat än Folkpartiet – må det vila i frid – och som själva ofta varit aktiva i politiska sammanhang, eller åtminstone vid borgerliga middagsbord. Det var nyckelgrupper, så viktiga för att upprätthålla ett partis infrastruktur bland väljarna.

I efterhand kan det mycket väl visa sig att Jan Björklunds bestående arv blev att så allvarligt skada själva stommen i det parti som han ledde, att det aldrig blev sig likt igen.

Kruxet var, förstås, att om Björklund hade hållit fast vid den borgerliga vägen och därmed inte jagat bort de allmänborgerliga kärntrupperna, hade han inte haft det särskilt lätt i alla fall. För de liberaler för vilka det enda riktigt viktiga är att inte vara någonstans i närheten av Sverigedemokraterna är inte några duvungar, de heller. Inga nykomlingar, eller infiltratörer. De är lika djupt rotade i Liberalerna som sina interna åsiktsmotståndare.

Det som möjligen kan sägas är att beslutet att välja Socialdemokraterna framför borgerligheten fattades med blicken fäst genom en Stockholmslins. Det som vi nu kan kalla Ullenhags trupper är kraftigt överrepresenterade i Stockholm och i partiets riksdagstopp, jämfört med partiet som helhet. De bittra klagovisor som nu stäms upp, efter Ullenhags avhopp, handlar i grunden om det: resten av landet och partimedlemmar i gemen fick för mycket att säga till om. De fattar inte partiets bästa.

Det kan mycket väl vara sant, men samtidigt är det svårt med driva partier där medlemmarna ska rätta sig efter order. Ett partis medlemmar är till syvende och sist själva partiet. Vill de fatta beslut som är en form av självskadebeteende, står det dem fritt att göra det.

Nu är det långt ifrån säkert att valet av Nyamko Sabuni är ett självskadebeteende, även om de besvikna, med Dagens Nyheter i spetsen, gör sitt bästa för att beskriva det på det sättet. Tre saker kommer att vara särskilt viktiga för att avgöra hur det blir med den saken.

Den första är utanför Sabunis kontroll. Det handlar om hur de delar av partiet som ville ha Ullenhag nu agerar. Tänker de riva ned och förstöra som en hämnd, eller tänker de acceptera förlusten och ta ett steg tillbaka?

Hittills verkar hämnden vara den som lockar mest, med läckage till media, storvulna avhoppsdeklarationer och magsura ledartexter. Eftersom Ullenhags anhängare finns på de verkliga kommandohöjderna i Liberalerna – i riksdagen, på Dagens Nyheter, i partistyrelsen – kommer det här att vara avgörande. Vill Ullenhags trupper slita sönder Liberalerna kan de antagligen göra det.

Den andra är mer eller mindre helt upp till Sabuni. Det handlar om hur hon nu hanterar det djupt splittrade parti som hon tar över. En viktig del kommer att vara förmågan att agera som en god vinnare, något som ibland är mycket svårare än att vara god förlorare. Sabuni ser sig själv och är till stor del en uppstickare. Hon har vant sig vid att slå ur underläge. Nu måste hon, mycket snabbt, inse att hon istället slår ur överläge. Det kommer att komma provokationer och rena sabotageförsök. Det enda sättet att hantera sådana är med upphöjt lugn. Allt annat försvagar bara hennes egen ställning. Hon måste både vara fast och förlåtande och dessutom utveckla en fingerfärdighet socialt och politiskt, som hon inte blivit känd för hittills.

Ett sätt att komma dithän är att bygga en stark intern plattform, som finner sin bas på annan plats än i Stockholm och Liberalernas partiadel. Sabuni har redan börjat det arbetet, genom många och långa resor ute i landet. Vi kommer antagligen att få se mer av samma vara. Det är ingen dum idé. Liberalerna har många starka företrädare ute i landet, som inte alls lider av samma kris som riksdagspartiet. Torkild Strandberg i Landskrona är det främsta exemplet.

Den tredje har i grund och botten att göra med Liberalernas plats i det politiska landskapet. Liberalernas dödsmarsch började med decemberöverenskommelsen. Även om den aldrig var lika impopulär i Liberalerna som den var inom Kristdemokraterna och Moderaterna byggde den på tanken att kortsluta riksdagen, lyfta bort en betydande del av väljarkåren och sedan fortsätta som om ingenting hade hänt. Det var en ohållbar strategi, som i praktiken innebar att Liberalerna förband sig att stödja socialdemokratiska regeringar under överskådlig framtid. Januariöverenskommelsen är en förädling av samma ohållbara tanke.

Nyamko Sabunis uppgift blir nu att hitta en väg ut ur detta. Hon måste finna en strategi som accepterar att mandatfördelningen i riksdagen inte längre ser ut som den gjorde när Sverige hade två block. Samtidigt är Liberalernas grundläggande strategiska styrka att just kunna spela åt mer än ett håll. Att överge det vore dumt, hur mycket moderater än retar sig på det.

Ingen lätt uppgift: att bryta ny mark med dolkarna viftandes bakom ryggen.

Vad var det som Per Ahlmark egentligen aldrig sade?

”Lycka till!”