Där allt olikt är orättvist

Det finns inga olikheter i Sverige, som inte automatiskt också anses vara orättvisor. Det är den insikten som ligger till grund för en huvuddel av Göran Persson kritik mot skattepolitiken.

Före dettingar är sällan särskilt intressanta att lyssna på, men Göran Persson är oftast ett undantag. Han drivs inte av revanschlusta eller bitterhet, utan av en enastående kännedom av staten, god analysförmåga och en övertygelse om att de flesta som efterträtt honom är amatörer i jämförelse. De behöver helt enkelt hans ledning. Han har inte helt fel.

Att Persson kommenterar en kommande bankskatt är inte så märkligt, med tanke på hans nuvarande uppdrag i Swedbank, som han uppenbarligen tar på stort allvar. Men det är i de bredare resonemangen om skattesystemet, särskilt kommunalskatten, som det blir intressant.

”Den fråga som är akut och farlig är kommunalskattediskussionen, där du kan säga i dag att den som betalar högst skatt får sämst service”, säger Persson. Han skulle helst vilja se att kommunalskatten i praktiken avskaffades. Enklast vore om en enhetlig skatt istället drogs in av staten, som sedan fördelade pengarna på ett sätt som kompenserade för skillnader mellan landsändar.

Och visst, vi har ett skattesystem som egentligen är oförenligt med de underliggande värderingar om olikhet och orättvisor som präglar Sverige.

Sveriges kommunala självstyre har djupare historiska rötter än den svenska centralmakten. Principen om kommunalt självstyre anses viktig för att föra politiska beslut närmare medborgarna. Men den starka centralmakten drar, särskilt sedan välfärdsstaten, åt ett annat håll. Den lovar inte bara at ge alla medborgare likabehandling, utan dessutom likvärdig service, oavsett var de befinner sig. Avvikelser är orättvisor. I delar av landet med svagt befolkningsunderlag blir det dyrt. Det leder till hög kommunalskatt. Och då uppstår en ny olikhet, som förstås också ses som en orättvisa. Vi får det sämsta av två världar: orättvis service och orättvis beskattning.

Paradoxen ligger i vad detta antyder om det kommunala självstyret, nämligen att friheten för kommunerna att välja sin egen väg betraktas som ett problem, så snart kommuner utvecklas åt olika håll. Det kommunala självstyret anses bara oproblematiskt så länge alla kommuner väljer på samma sätt med samma utfall för alla.

Det finns förstås andra sätt att se på det här problemet. Man skulle till exempel kunna tänka sig att den mångfald som kommunalt självstyre skulle kunna ge upphov till, sågs som en tillgång och ett slags frihet. Att olika service- och skattenivåer i olika delar av landet kunde ge medborgarna en möjlighet att välja mellan olika sätt att leva.

Man kunde tänka sig glesbygdskommuner som väljer att stödja sig på nybyggaranda och civilsamhälle, håller skatterna nere och servicenivån till den enklast möjliga. Andra glesbygdskommuner som matchar storstadsnivåer på service, till priset av en rejält högre kommunalskatt. Storstäder som på motsvarande sätt väljer olika vägar och inte betraktar sina förutsättningar och val, i den mån de skiljer sig från andra delar av landets förutsättningar och val, som orättvisor.

Men så kommer Sverige antagligen aldrig att bli.

Det kommunala självstyret är redan nu kraftigt beskuret. Från statligt håll har gång på gång tvingande krav lagts på Sveriges kommuner. De måste göra si och erbjuda så. De får inte välja. Ofta har problematiska frågor skickats ned till kommunerna utan någon egentlig finansiering, i ett politikens Svarte Petterspel. Så snart någon olikhet uppdagas rycker alltid en av centralmaktens politiker eller tjänstemän ut för att föreslå sätt att rätta till det avvikande.

Kanske ännu mer centralt: det finns inget stöd för verkligt kommunalt självstyre med de olikheter det måste innebära, bland svenska medborgare. När LO för några år sedan lät görs en opinionsundersökning om vad svenskarna ansåg viktigast — likvärdig vård, skola och omsorg eller kommunalt självbestämmande — svarade två tredjedelar att likvärdig service, oavsett kommuntillhörighet, var det viktiga. Det finns ingen anledning att tro att det har ändrats.

Så, med de förutsättningar vi har i Sverige har Göran Persson rätt. I ett land där varje olikhet är en orättvisa är det skattesystem som vi har i dag politiskt ohållbart. Det vore bättre att sluta låtsas att vi verkligen tycker att kommuner får utvecklas olika och justera skattesystemet därefter.

Att Persson sedan påstår att kommunalskatten inte har att göra med kommunalt självbestämmande, får man väl ta som ett utslag för förvaltningsteknisk humor.