Där sprack kaklet

Det finns en grön tråd som går igenom Centerpartiet i dess olika skepnader, från hyperpragmatiska intressepolitiker till ideologiskt kampförbund. Den har tagit sig olika uttryck. Ibland har den varit mer uttalad än annars, men den har alltid funnits där.

Vi skulle kunna kalla den tråden en alternativ verklighetsuppfattning. Sådant som andra betraktat som ologiskt, omöjligt, oförenligt eller rent av nipprigt, har Centerpartiet gjort till sitt. Inte sällan med stor framgång. Kärnkraftsmotståndet, där Centern var tidig, är ett exempel.

Viljan till kohandel har också tjänat partiet väl. Det finns snart sagt ingen energiuppgörelse som inte Centern varit med och skapat. Det är nästan lika sant vad gäller uppgörelser om socialförsäkringssystem och annat av det slaget.

Men den alternativa verklighetsuppfattningen är en mer komplicerad historia.

Vi kan lämna den avlägsna vurmen för rastankar därhän och i stället landa i modern tid.

Olof Johansson var en god representant för det excentriska draget i Centerpartiet. Vilken annan partiledare skulle ens komma på tanken att lämna regeringen i protest, men låta partiet sitta kvar? Och det på grund av en broförbindelse med våra nordiska grannar.

Under Maud Olofsson var det i stället marknadstänkandet i en rätt speciell form som tog grepp om Centerpartiet. Det fanns en utbredd skepsis, både inom politiken och i branschen, till storaffärerna genom Vattenfall, som slutade i mångmiljardförluster. Maud Olofsson försvarade dem i det längsta. Det var också under Olofsson som Centern började attrahera islamistiskt anstrukna personer, som i en del fall gjorde snabb karriär i partiet. Det pågick under rätt lång tid. Partiet Nyans ledare, Mikail Yüksel, toppade så sent som förra valet partiets riksdagslista i Göteborg, näst efter Annie Lööf.

Naiviteten kring islamismen kanske går att skriva upp på kontot för välvilliga integrationsambitioner, men med undantag för Miljöpartiet – som trots allt är ett parti bildat just för att ha en annan verklighetsuppfattning – har Centern en särställning här. Och det finns mer udda egenheter. Till och med en i grunden välvilligt inställd popskribent som Fredrik Strage kunde häromsistens inte undgå att undra varför så många pedofilskandaler exploderat i just Centern.

Det kan vara en ren slump, för det rör sig trots allt om en handfull fall. Men möjligen har något att göra med nästa excentricitet inom partiet: att det inom ledande kretsar i Centern de senaste dryga decenniet har odlats en doktrinär liberalism av ungdomsförbundssnitt. Den typen av liberalism som för snart tio år sedan ledde till ett idéprogram som förespråkade fri invandring, månggifte och slopad skolplikt.

Idéprogrammet gömdes undan och islamisterna har rensats ut, men det var efter valet 2018 som Centern gjorde sin nästa och mindre lyckade alternativa verklighetstolkning.

Valresultatet 2018 var besvärligt, men även om Alliansen var ett mandat kort i förhållande till de rödgröna, fanns en klar majoritet i opposition till de rödgröna – 205 mot 144. Ingen, allra minst Sverigedemokraterna, var redo att regera med stöd av Sverigedemokraterna. I den situationen gick Centern i praktiken över till den andra sidan, tillsammans med Liberalerna. Men skillnaden mellan de två partierna var att Centern, åtminstone enligt de allianskamrater som Centern övergav, gjorde det med rätt skamlös list. Skenförhandlingar skedde parallellt med Alliansen, men var aldrig menade att leda till något.

Det är inte så konstigt att det ur detta föddes en till en början rätt infekterad upprördhet från de gamla allianskamraternas sida. Det är inte heller konstigt att den matchades från centerhåll med en lika indignerad självrättfärdighet. Centerpartiets försvarslinje blev att det inte alls handlade om listigt förhandlande om makten, utan tvärtom en mycket upphöjd principfasthet. I Centerns alternativvärld hade partiet både lyft sig över partipolitiken, genom att kosta ved det kosta vill stå upp mot rasism och antiliberalism, och garanterat maximalt sakpolitiskt genomslag i ett detaljerat avtal.

När begripligheten och funktionaliteten i uppgörelsen blev allt mindre, växte Centerpartiets behov av att hävda sin alternativa verklighetsuppfattning. Något annat skulle ha varit att erkänna ett misstag. Till slut hamnade partiet i den lätt absurda positionen att alla – utom möjligen DN:s ledarsida – gick i otakt, förutom Centern. ”Den breda mitten” fanns där och bestod av alla, utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Att ingen i ”den breda mitten” räknade sig till ”den breda mitten”, utom Centern, var ett fel i verkligheten som borde korrigeras.

Att det här var en återvändsgränd, snarare än en av de mer lyckade alternativa grepp som Centern tagit, krävdes ingen större politisk tänkare för att se. Det var bara en fråga om när det skulle spricka. Att det skulle ske plötsligt blev allt tydligare, för Centerns känsla av att vara orättfärdigt kränkt födde en personkult kring Annie Lööf som försvårade varje försök till prövning. Att ifrågasätta den väg som hade valts var att ifrågasätta partiledaren och det var detsamma som att bli en del av ”centerhatet”. En moralisk aspekt lades till minsta politiska fråga. Den som påpekade att ekonompolitikern Martin Ådahl, en centerexcentriker av rang, inte klarade av att sköta förhandlingar i riksdagen fick en uppsträckning av Annie Lööf för att använda en oacceptabel ton.

Det förvånade få att avhoppen i kretsen kring Annie Lööf nådde anmärkningsvärda proportioner.

Nu går Annie Lööf och det är henne väl unt, efter mer än tio år som inte kan ha varit njutbara i varje skede. Det är också rimligt, eftersom den väg partiet valt att gå, ända in i kaklet, i så stor utsträckning är hennes. Men frågan är vad partiet ska ta sig till. Inte ens Centern blir ett helt annat parti med byte av partiledare.

Det finns antagligen två huvudsakliga möjligheter, med en rörlig skala däremellan. Antigen väljer partiet – av övertygelse eller lojalitet med Lööf – att välja en ledare som förvaltar hennes väg in i återvändsgränden och fortsätter slå huvudet i väggen. Martin Ådahl skulle vara det naturliga valet. Då kommer partiet att kräva ett partiledarbyte till, innan det kan ta sig ur fällan.

Eller så tar partiets mer verklighetsnära företrädare ute i landet initiativet och backar Centern till en position där det åter får manöverutrymme. Det handlar inte om att ge upp sina ideal, utan att återknyta till Centerns tradition av pragmatism och att sluta bete sig som ett ungdomsförbund som tror sig kunna betvinga världen med ren vilja. I ett sådant läge skulle till exempel den förre ekonomisk-politiske talespersonen Emil Källström, med stor politisk erfarenhet och starka kopplingar till Centerns traditionella väljare, vara ett naturligt val. Han har varit lojal med Lööf, men för tillfället lämnat politiken, antagligen för att han såg att partiet var på väg att slå sig blodigt mot en annalkande vägg.

Det är inte säkert att Centerns val spelar så stor roll just nu för andra än just Centern, men vem vet? Om den här mandatperioden blir lugnare än den förra är Ulf Kristersson en statsman av oanade mått, Liberalerna en klippa att bygga en kyrka på och Sverigedemokraterna ödmjuka tjänare i staten.

***

Läs även: Erik Hörstadius: Ge grabben medalj – men först en snabb pension

Läs även: Johan Hakelius: Den breda mitten drömmer vidare