De uträknade och de underskattade

Rory Stewart är kandidaten som aldrig kommer att vinna. Han är favoriten i Torypartiets moderata kretsar och de kretsarna består numera i stort sett av EU-vännen Kenneth Clarke och Churchills barnbarn Nicholas ”Fatty” Soames, som förlorat hälften av sin kroppsvikt, men behåller sitt öknamn.

Det finns helt enkelt ingen mitt att tala om i Torypartiet längre. Med Nigel Farage och Brexitpartiet flåsande i nacken är minimikravet på varje kandidat till den konservativa partiledarposten ett otvetydigt ja till utträde den 31 oktober, med eller utan avtal. Stewart vägrar att acceptera det. Ett utträde utan avtal, sade han när han lanserade sin kandidatur:

”Är inte bara nej till ett avtal. Det är nej till allt. Det är nej till Europa, det är nej till handel, det är nej till parlamentet, det är nej till verkligheten. Vi är inte en ”nej”-land.”

Stewart har en god poäng, förutom i den sista meningen. Storbritannien har hetsas sig till att bli ett nejland och det är det som ligger honom i fatet.

Det är synd, för Stewart är en härlig typ. Ett troskyldigt leende lyser i det ständigt pojkaktiga ansiktet. Han ser ut som en mindre snutfager Hugh Grant. Och han är allt igenom engelsk, av den gamla excentriska skolan. Född i Hong Kong. Skola på Eton och Balliol i Oxford, precis som Boris Johnson. Han har tjänstgjort i det klassiska Black Watch-regementet och var privatlärare åt prinsarna William och Harry under sin studietid.

Det ryktas att han jobbade åt SIS, populärt känt som MI6, under Kosovokriget. Han hade en nyckelroll i Irak efter invasionen och arbetade sedan ideellt i Kabul med en stiftelse som grundades av Prins Charles.

År 2002 gick han till fots tvärs över Afghanistan. Det resulterade i en hyllad bästsäljarbok ”The Places in Between”. För ett par år sedan kom ”The Marches”, som berättar om en långvandring i gränstrakterna mellan England och Skottland och om Stewarts förhållande till sin far, som bevisligen var spion.

Han har hittills drivit sin kampanj genom att vandra runt till fots i Storbritannien och tala med väljare. Han har fått en betydande grupp följare på sociala medier och har dragit in rätt rejäla summor i små donationer. Han är, kort sagt, omöjlig att inte gilla. Och antagligen helt chanslös.

Att det framkommit att Rory Stewart rökt opium på ett bröllop i Iran, verkar inte ha skadat honom nämnvärt. Det ses snarare en del av hans äventyrlighet och koloniala flärd. Det är värre för Michael Gove, som i flera dagar beskjutits av sina fiender, efter att det framkommit att han använt kokain flera gånger för tjugo år sedan.

Gove var, åtminstone i teorin, en av de verkliga motståndarna till favoriten Boris Johnson. Men kring Gove står sedan länge en lika tydlig atmosfär av ogillande, som den av gillande kring Rory Stewart. Det finns något falskt och självgott över honom. Den brittiska pressen, alltid alert på blodspår i vattnet, har bara väntat på ammunitionen för att skjuta ned honom. De har antagligen lyckats.

Favoriten är Boris Johnson. Det är svårt att se hur partiet inte ska kunna lansera honom som en av de två kandidater som medlemmarna till slut får välja mellan. Och då har han ett rejält övertag i kraft av sitt långvariga kändisskap och åtminstone tidvisa popularitet. Just nu tycks Johnson också locka delar av de aningen mer moderata konservativa, eftersom många av dem dels ser honom som den enda chansen vid ett nytt parlamentsval, dels litar till hans skrupelfrihet.

Behöver han byta åsikt, går resonemanget, kommer han att göra det.

Kritiken mot honom är välkänd, inte minst för svenska tidningsläsare. I svensk press möts han med en blandning av förakt och nedlåtande avspisningar. Och han har verkligen på senare år misskött en hel del. Som utrikesminister gjorde han sig helt enkelt skyldig till ett flertal fall av dåligt hantverk. Å andra sidan har han lång politisk erfarenhet, skötte uppdraget som Londons borgmästare på ett stundtals imponerande sätt och hans personlighet drivs inte bara av en tro på den egna förmågan, utan på Storbritannien. Det senare är något som saknats länge i brittisk politik.

Om Johnson blir en bra premiärminister kan ingen veta. Särskilt inte i ett läge där nästan ingen kan vara en bra premiärminister och antagligen inte heller blir sittande särskilt länge. Men svensk press är alldeles säkert på väg in i samma fälla som den gillrade åt sig själv vid valet av Donald Trump. Just nu upprepas bara tramsigheter om att Johnson är en ”pajas” och hans olika privata och offentliga snedsteg. Den negativa bilden är självförstärkande och resultatet blir garanterat att Johnson underskattas.

Storbritannien befinner sig i ett läge som i många avseenden påminner om en återvändsgränd. Där har landet hamnat, inte bara därför att en folkomröstning hölls och att svaret blev ett nej till EU, utan också för att det resultatet, allt sedan det offentliggjordes, har bort- och ogiltigförklarats av etablissemang i både Storbritannien och resten av EU. Det är försöken att bli av med ett demokratiskt beslut som skapat de ytor där Nigel Farage nu kan regera och därigenom indirekt sätta gränserna för partiledarvalet i tories och valet av premiärminister i Storbritannien. Det är Farage som gjort Rory Stewart omöjlig och det är de som försökt upphäva eller stoppa resultatet av folkomröstningen som givit Farage hans makt.

Ser man inte de här sambanden kommer man aldrig att kunna förklara vad som egentligen sker i Storbritannien. Om det nu går.