Demolera drömslotten

Alla talar om Sverigedemokraterna, men ingen vill tala om vad de vill.

De liberaler och centerpartister som hävdar att Sverigedemokraterna inte lealöst skulle stödja en borgerlig regering, särskilt om den lovat att SD aldrig ska få något inflytande, har förstås rätt. När Jimmie Åkesson i går på Facebook skrev ”Det är naturligtvis inte rimligt att SD släpper fram en statsminister som aktivt avser förhindra att SD-väljarna får inflytande. Det borde även övriga partier förstå”, var det fullt begripligt.

Med andra ord: om förutsättningen för en borgerlig regering är att det tas fram något slags dokument som kategoriskt utesluter allt inflytande för SD, är förutsättningen i sig något som förhindrar en borgerlig regering. Då är oviljan till samtal, förhandling och kompromiss så tydlig för väljarna att SD tar en mycket liten risk genom att driva på ännu ett steg mot nyval.

Det krävs ingen strategisk briljans för att se att SD i det läget hellre ser en fjärde omröstning, där Stefan Löfven blir statsminister, alliansen splittras för gott och trycket på att bilda ett konservativt block ökar, eller ett nyval. Nyvalet skulle möjligen stärka SD och driva hem poängen att de etablerade partierna inte kan fortsätta att samtidigt vara fixerade vid och ignorera partiet i evighet.

Så de realistiska alternativ som finns är dessa:

Antingen backar Centern och Liberalerna Socialdemokraterna, efter att partiet gjort sitt sämsta val någonsin. Det är inte bara ett val för denna mandatperiod, utan något som får långsiktiga verkningar 8-10 år framåt.

Eller så drar de nytta av den historiskt breda majoritet mot en socialdemokratisk regering som trots allt finns i Riksdagen. Det är ingen räkmacka, utan kräver samtal och kompromisser med Sverigedemokraterna och innebär tveklöst en och annan politisk risk.

Just nu är överorden billiga. En socialdemokratisk regering med stöd från Centern och Liberalerna, i den mån det partiet finns kvar, och dessutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vore ingen katastrof för Sverige. Men en moderat/kristdemokrat-regering med stöd av Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna vore det inte heller. Vänsteralternativet – som av någon anledning börjat kallas ”mitten” – skulle inte socialisera bankväsendet och brandskatta företagen. Högeralternativet skulle inte ta Sverige ur EU, avskaffa rättsväsendets oberoende eller slänga ut alla invandrare. Det finns ingen majoritet för sådant i riksdagen, eller bland väljarna. Det är inte aktuellt. Båda regeringar blir ett slags mittenregeringar, med uteliggare åt olika håll.

De alternativ som inte är möjliga är de som nu diskuteras.

Det finns inga avtal att sluta som kan beröva Sverigedemokraterna den makt som väljarna givit dem i Sveriges riksdag. Den är en liberal hägring. Om det är ett oavvisligt krav för att släppa fram Ulf Kristersson är det rimligtvis ett argument för att rösta för Stefan Löfven.

Och det finns inget stöd till Socialdemokraterna som inte kostar i sakpolitik och, framför allt, i att åter upphöja partiet till Sveriges enda statsbärande, utan risk för egentlig opposition.

Den här regeringsbildningen har pågått länge nu. Det må vara hänt. Men efter 122 dagar borde det åtminstone vara dags att skilja önskedrömmarna från verkligheten.

Det kostar att ägna sig åt politik. Inget är gratis. Var vänlig och välj det pris som föredras, inte den gratislösning som inte finns.