Den enda som går i takt

Efter en vecka dök Annie Lööf upp och meddelade att alla går i otakt, utom hon.

I rättvisans namn: inte riktigt alla. Miljöpartiet ville gärna se henne som statsminister. Det var, sägs det, ett krav de ställde för att stödja en alliansregering.

Det skulle åtminstone göra begripligt varför Centern hängt upp sig så hårt på att få med sig Miljöpartiet, trots att det inte skulle räcka för att ge alliansen en arbetsmajoritet i riksdagen.

När man granskar Annie Lööfs tre möjliga regeringar lite närmare, verkar de nämligen ha bestått av:

1. En alliansregering med miljöpartistöd och Annie Lööf som statsminister.
2. En smal mittenregering, med Annie Lööf som statsminister.
3. En allians-socialdemokratisk regering, med Annie Lööf som kompromisstatsminister.

Man anar ett mönster.

Nu visste förstås alla, utom Centern, redan för flera veckor sedan att Annie Lööfs regeringsdrömmar var just det. Hennes nej till alla möjliga och ja till alla omöjliga lösningar uppmärksammades till och med före valet. För att tala centerspråk: mellan 80 och 90 procent av riksdagen är ense om att de alternativ hon förespråkar inte är aktuella. Lika många väntar helt enkelt på att hon ska bestämma sig: tänker hon stödja en socialdemokratisk regering, eller en alliansregering?

Förhoppningarna före valet var antagligen, inom alliansen, att Centern, efter valet, skulle inse att partiet måste krångla sig ur sitt hörn och göra det åt allianshåll.

Det gjorde inte Centern. Istället röstade de först ned Stefan Löfven och sedan sin egen officiella statsministerkandidat, Ulf Kristersson.

I det läget hoppades antagligen Socialdemokraterna på att Centern skulle krångla sig ur hörnet åt vänster.

Det gjorde inte Centern.

Då hoppades antagligen alla att om Annie Lööf fick sin vecka av meningslösa sonderingar, kunde hon få en ursäkt att krångla sig ur hörnet, åt något håll.

Den möjligheten verkar hon inte vilja ta. För alla går i otakt, utom Annie Lööf. Det är slutsatsen efter en vecka.

Vad är det egentligen som inte går fram här?

En del som förhandlat med Annie Lööf förut, menar att hon har ett ganska eget sätt att göra det på. Det påstås att hon helt enkelt deklarerar sin position och sedan vägrar att flytta sig en tum. Det skapar förstås rätt få öppningar för förhandling. Men hur det än är med det – i ett läge som detta talas det illa om alla – verkar det som om Centern är på väg att sluta sig i sitt eget skal. Taggarna är vända utåt och världen delas upp i vänner och fiender, mest fiender. Flera centerpartister, inklusive Fredrick Federley, andre vice ordförande i partiet och sedan länge mycket närstående Annie Lööf, verkar vara i färd att förbereda opinionen för ett slags centerpartistisk dolkstötslegend: att ”högern”, ”den moderata svansen”, ”nationalisterna”, eller vad man nu vill kalla det, har förrått Annie Lööf. Hon är den sanna bäraren av alliansens graal, men attackerades ojuste i ryggen, när hon skulle kliva upp på sin rättmätiga tron.

Det är förstås nonsens. Rent fnoskeri. Saken är mycket enklare: Centern har bara åtta procent av opinionen. Partiet står inte i mitten, utan står för ytterligheter på politikområden som är centrala både för partier till höger och vänster. Det räcker mer än väl för att förklara varför Annie Lööf inte blir statsminister och varför Centerns regeringsdrömmar inte delas av andra partier.

Dolkstötslegenden är helt enkelt överflödig. Det finns inget skumt eller mystiskt att förklara.

Att sådana fakta skulle spela någon roll för centerpartister, som vid det här laget kallar obekväma fakta för påhopp och ”centerhat”, är för mycket att hoppas på.

Den här sonderingsveckan verkar, alltså, ha varit helt förgäves. Det enda den skulle ha kunnat leda till var att Centern kom närmare att fatta ett beslut mellan de alternativ som faktiskt står till buds. Men alla går i otakt, utom Annie Lööf. Så vi är tillbaka där vi var för en vecka sedan. Eller två veckor sedan, eller tre veckor sedan. Eller under valrörelsen:

Centern vägrar att bestämma sig. Och Sverige får ingen regering.