Hakelius: Den eviga regeringsbildningen
Toppbild: TT
Göran Persson sanerade statsfinanserna och sedan blev det vård-skola-omsorg. Fredrik Reinfeldt körde arbetslinjen tills man skuldmedvetet strök längs väggarna om man råkade ha en dag ledig. Men vad är egentligen den här regeringen till för?
Saker händer. För Stefan Löfven har de hänt mer än för genomsnittet. Flyktingvågen 2015 ställde till det. Sedan kom viruset. Det hade varit en tuff match för vilken regering som helst. Men även om man formulerar om saken, även om man frågar sig vad den här regeringen tänkte sig vara till för, innan det gick som det gick, är det svårt att hitta på ett svar.
Finns något projekt? Finns någon idé om vad samhället behöver? Finns någon analys och rangordning av de viktigaste problemen, vid sidan av det akuta?
Jag försöker verkligen vara öppen, men trots att jag ägnade en större del av gårdagen åt att försöka hitta någon motsvarighet till det som var själva motorerna i regeringarna Persson och Reinfeldt, kammade jag noll.
Skicka gärna ett mejl, om jag missat något uppenbart.
I förra veckan stod det klart att regeringen ska föreslå sänkta skatter. Det efter att Stefan Löfven ofta gjort ett nummer av att det inte blir några sänkta skatter på hans vakt. ”Välfärden” kommer först.
Hans argument för att sänka skatterna är inte sämre än för att inte göra det. Kanske är det en bra idé. Men poängen är att alla vet att argumenten inte har med saken att göra. Det sker, därför att Centern kräver det. Det är inte del av en sammanhållen regeringspolitik, utan ännu ett nödvändigt köttben för att köpa fortsatt stöd att sitta kvar.
Den sortens inslag är i någon mån en naturlig del av politiken och inget att moralisera över. Problemet uppstår när varje beslut är av det här slaget. Och det är där vi är.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: MP i en borgerlig regering? Resultatet av ett svenskt återfall
Den här regeringen är så upptagen med att ge något till alla vitt skilda intressenter som låter den sitta kvar, att det inte finns plats för någon tydlig linje, eller samhällsanalys. Och de frågor som pockar på uppmärksamhet — migrationen, lag och ordning, försvaret och en hel del annat — är uppenbart rena besvär för regeringen. Det är fel frågor. Men vilka frågor skulle då vara de rätta?
Jag vet ärligt talat inte. Skolan? Vården? Men var finns i så fall initiativen, tankarna och linjen?
Regeringsbildningen efter valet 2018 var med god marginal den längsta i modern svensk historia. Men de 129 dagar som formellt gick åt är egentligen en grov underskattning. I själva verket har hela den här mandatperioden, så här långt, aldrig tagit sig förbi regeringsbildningen. Den pågår fortfarande. Regerandet har förvandlats till ett enda lirkande, förhandlande och sonderande med ett enda övergripande syfte: att regeringen ska sitta kvar. Det kan betyda sänkta eller höjda skatter, stärkta eller svagare skydd på arbetsmarknaden, mindre eller större invandring, inget är omöjligt, allt kan hända. Politiken är genuint oförutsägbar.
Det är en mycket märklig situation och den blir ännu märkligare av att så många, trots att den är uppenbar, låtsas som att den inte finns. Fyra partier, förutom Socialdemokraterna, är uppbundna i den här eviga regeringsbildningen. Deras språkrör på ledarredaktioner likaså. Och om tillräckligt många låtsas offentligt att något bisarrt i själva verket är rationellt och vettigt, fäster det. Om tillräckligt många låtsas som om det inte är något särskilt med en regering helt i avsaknad av en linje, förutom den att sitta kvar, får en hel del för sig att det alltid brukar vara så.
Men så är det ju inte. Regeringar brukar ha en idé om vad de är till för. Den kan vara bättre eller sämre. Lättare eller svårare att begripa. Mer eller mindre i takt med tiden. Men den brukar ändå finnas en idé.
Utan Sverigedemokraterna skulle förstås den här situationen ha varit omöjlig. Det är övertygelsen om att ingen fråga är viktigare än att hålla Sverigedemokraterna utanför — inte den organiserade kriminaliteten, inte Rysslands växande aggressivitet, inte en hotande och kvardröjande hög långtidsarbetslöshet — som gör att vi är där vi är. Alla sakfrågor, alla politiska linjer är underordnade den uppgiften.
Det är det här som driver Centern och den del av Liberalerna som valde att tillsätta Stefan Löfven som statsminister. Det är detta som är en av få frågor där Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är helt ense. Sverigedemokraterna må ha hamnat i skuggan under coronakrisen, men att vi har en regering som medvetet undviker att skaffa sig en linje, visar att Sverigedemokraterna fortfarande är huvudnumret för fem av de sju andra partierna i riksdagen. Allt, utom hållningen till SD, är förhandlingsbart.
Det är förstås vanvettigt. Men man vänjer sig. Flitiga ledarskribenter i en huvudsakligen liberal press jobbar varje dag för att övertyga sina läsare om att det är alldeles normalt.
Det är det inte.
