Den lockande undergången

Någon gång i slutet på åttiotalet slog jag upp begreppet ”eskatologi”. Uppslagsboken på gymnasiebiblioteket illustrerade ordet med samma Dürerträsnitt av apokalypsens fyra ryttare som Wikipedia använder i dag.

Då fanns något stillsamt komiskt över idén om en lära om det yttersta, eller jordens undergång. Det osade digerdöd och flagellanter, Jim Jones i djungeln och profeten Pythagoras i Tintinalbumet Den mystiska stjärnan:

”Ja, pesten kommer att härja! … Böldpest! … Och kolera! Det blir jordens undergång, du Satans lakej!”

Själva tanken på att det skulle kunna finnas en lära om jordens undergång var så underbart absurd att jag under mer än ett år så ofta jag kunde, använde mig av begreppet eskatologi. Det hände att jag presenterade mig som eskatolog.

Det skämtet har förlorat sin poäng, nu när profeten Pythagoras blivit norm, snarare än undantag.

Terrordådet mot två moskéer i Nya Zeeland drevs av samma tankemönster som tidigare högerextrema attentat, främst Anders Behring Breviks massmord, men även Timothy McVeighs bombdåd i Oklahoma City 1985. I grunden finns en föreställning om att världen, så som vi känner den, är på väg att gå under. Främmande folk och raser är på väg att radera västvärldens kultur. Vi är ockuperade av förrädare i form av politiker och myndigheter. Läget är akut. Det räcker inte längre att snacka och protestera, det krävs handling.

Det här är extremhögerns eskatologi. Den har funnits där länge, men som marginell kuriosa. Det är fortfarande en marginalföreteelse i den meningen att få verkligen skriver under på den sortens febriga våldsfantasier, men tack vare sociala medier och spridd osäkerhet i västvärlden, får det marginella allt större utrymme. Ibland till den grad att det marginella blir centralt.

Många har påpekat att den våldsbejakande islamismen är ett uttryck för samma fixering vid undergång, konspirationsteorier och radikal handling. Också den är en minoritetsuppfattning, vilket inte minst märks på att militanta islamister i huvudsak mördar muslimer, precis som Brenton Tarrant. Men även här spelar sociala medier en roll, liksom bristande integration i västvärlden, korrupta och våldsamma regimer i den islamiska världen och en spridd känsla av ringaktning, ofta klädd i koloniala och kulturella termer, bland muslimer. Det marginella äter sig in i det centrala.

Men att eskatologerna på ytterkanterna får allt större utrymme i det offentliga beror trots allt främst på det som skett med den breda mitten. Den har förlorat sitt självförtroende. Den saknar lugnet och övertygelsen att stå emot tankarna om världens undergång. Den har själv blivit eskatologisk.

I helgen skrev Dagens Nyheters chefredaktör en text där han kritiserade dem som inte reservationslöst sluter upp bakom de åsikter och ställningstaganden som torgförs med hänvisning till förintelseöverlevaren Hédi Fried och klimataktivisten Greta Thunberg. Peter Wolodarski missförstår vad saken handlar om. Han ger sken av att det dels handlar om personernas ålder, det vill säga att Fried skulle anses vara för gammal och Thunberg för ung för att ta på allvar. Dels att de som inte rättat in sig i det led som DN varit med och format efter dessa två personer, ringaktar Fried och Thunberg.

Det är nästan svårt att tro att Wolodarski själv verkligen tror att det är det här saken handlar om. Men kanske gör han ändå det. Den uppskruvade stämning som nu råder kan leda till förbluffande språkförbistring.

Just genom att formulera sig som han gör illustrerar Wolodarski vad det egentligen handlar om. Problemen är inte Fried eller Thunberg. Problemet är att de används i debatten på just det sätt som DN:s chefredaktör gör i sin artikel: de är tänkta att sätta streck i debatten. Den som fortsätter att diskutera eller kommer med en invändning kan skyllas för att inte visa respekt för en förintelseöverlevare, eller för att hoppa på ett barn. Det är med andra ord ett slags härskarteknik som bygger på skam. Det är bara i just det avseendet Thunbergs ålder är relevant. Hennes engagemang är uppenbarligen äkta, men det hindrar inte att hon av andra reduceras till en symbol och ett slagträ, trots att hon är ett barn. Det finns en skillnad på vuxna och barn och vuxna som använder barn som sköldar i debatten agerar omoraliskt.

Samma slags resonemang gäller Hédi Frieds roll i debatten. Hennes vittnesmål i offentligheten är viktigt, särskilt när de sista överlevarna från förintelsen snart är borta. Men hennes rädslor för samtida hot kan inte för den skull vara skyddade från diskussion. Förslag om inskränkningar av yttrandefriheten och annat av det slaget måste kunna granskas kritiskt, även om de inspirerats av en förintelseöverlevare.

Det här är egentligen inte särskilt avancerade idéer. Att de ändå verkar obegripliga för DN:s chefredaktör beror på att eskatologin fått grepp även om den svenska mittfåran.

Eftersom missförstånden — avsiktliga eller oavsiktliga — också blivit norm är det kanske bäst att vara övertydlig: Jag jämför inte Greta Thunberg eller Hédi Fried med mördande terrorister. Jag försöker inte insinuera att DN, eller några andra riktkarlar i svensk offentlighet, har något att göra med morden i Christchurch. Men det är sant att det vore alltför lättvindigt att avfärda massmördare som Brenton Tarrant som ”ensamma galningar”. De påverkas av samhällsklimatet. Det är det samhällsklimatet jag vill diskutera.

I ett par år nu har två budskap trummats in:

Demokratin är hotad. Läget är akut, det är bråttom och vi måste handla, inte prata.

Världen är på väg att gå under. Läget är akut, det är bråttom och vi måste handla, inte prata.

Det som gång på gång upprepas är att vi står på det yttersta. Vår frihet, vår trygghet och själva vår existens är hotad. Och när eskatologin får grepp om centrum, väcker den samma sorts impulser som när den får grepp om ytterkanterna: dels uppstår en kult av radikal och drastisk handling, dels växer ett förakt för diskussion, kritik och sansad analys. Det är därför det från mer än ett håll dyker upp märkliga förslag om behovet av den "klimatdiktatur". Det är därför en liten grupp våldsbenägna nazister framställs som ett faktiskt hot mot själva demokratin, vilket trots allt är något mer än ett terrorhot av det slag som Nya Zeeland drabbades av i förra veckan.

Poängen är inte att det saknas hot. Vi har allvarliga problem att lösa på många områden. Poängen är att om samhällets mittfåra saknar självförtroende tar ytterkanternas eskatologiska tänkande över. Det stärker i sin tur ytterkanterna, för om man ständigt påstår att världen är på väg att gå under, krattar man manegen för dem med det mest radikala budskapet.

Många centrala aktörer i offentligheten förstår bevisligen detta, även Peter Wolodarski, som skrivit väl om hur Facebook och andra manipuleras för att blåsa upp marginella extremföreteelser. Ändå är den eskatologiska lockelsen är så stark att sådana insikter är som bortblåsta när det gäller egna publiceringar.

En realistisk gissning är att vi de närmaste två eller tre decennierna står inför en stökig och ibland våldsam period. Det kommer att ske fler terrordåd, både av högerextremister och islamister. Det är inte otänkbart att militanta vänsterrörelser, av det slag som stod för terror på sjuttio- och åttiotalet, återuppstår. Till det kan det komma miljöterrorism, något som redan blivit tema i populärkulturen, inte sällan med en positiv underton.

Vi har alltså betydande problem. Men hur vi klarar av att hantera dem kommer inte att hänga på ytterkanterna. Det kommer att hänga på om vi lyckas bevara ett mått av lugn och sans i offentlighetens centrum. Just därför ska vi vara försiktiga med att odla undergångstankar som driver handlingsfixerad extremism. Att göra eskatologin till samhällsideologi är att begå civilisatoriskt självmord.