Den nya regeringen kommer inte få en centimeter gratis
Kulturlivet är fogligt och tystlåtet så länge den politiska styrningen går åt vänster. Just därför är det en större fara än en kantring mot höger.
Toppbild: TT
En sak kan man vara säker på: den här regeringen kommer inte att sakna opposition. Den kommer att ha tur om den ens lyckas hålla oppositionen ute från själva Regeringskansliet. Resten av det offentliga Sverige – från journalistkollektivet till akademien och kyrkan, via artister, tjänstemän och snart sagt allt annat man kan tänka på – kommer inte att ge regeringen en centimeter gratis.
Det är, så länge det inte hamnar i konflikt med tjänstemäns oväld, journalisters opartiskhet och annat av det slaget, inget att säga om det. Regeringar sitter trots allt på den yttersta politiska makten. De ska ständigt ifrågasättas, för vårt bästa och regeringarnas eget bästa. Min invändning är att det borde ha varit sant även tidigare.
När Myndigheten för kulturanalys förra året granskade den politiska inblandningen i kulturen, var slutsatsen att den inblandningen var stor. Talet om ”armlängds avstånd” höll inte i verkligheten, där politiska önskemål om mångkulturalism, klimatperspektiv och vad det nu vara må, satte tydliga spår i kulturutövningen.
Konstnärer som vill få stipendier eller stöd, muséer som vill fortsätta få anslag och institutionschefer som vill sitta kvar, anpassar sig till de politiska önskemålen.
Ändå kom resonemanget om rapporten mest att handla om vad som skulle kunna hända, inte vad som redan händer. Tänk om, hette det, odemokratiska krafter, läs Sverigedemokraterna, får politisk makt och börjar påtvinga kulturen sin agenda. Vore inte det hemskt?
Det var ett rätt underligt resonemang på mer än ett sätt.
Om man nu är för principen om ett fritt kulturliv, är inte det allvarliga att kulturlivet redan nu dompteras politiskt, inte att det kan komma att dompteras politiskt av någon annan i framtiden? Och, framför allt: är det inte särskilt allvarligt om den politiska styrningen av kulturens innehåll får pågå utan några egentliga protester? Om självcensuren och följsamheten bland kulturutövare och kulturchefer är så stor att den politiska inblandningen passerar utan kommentarer?
Med en miljöpartist som kulturminister kunde den politiska klåfingrigheten slå nya rekord, utan att kulturbranschen protesterade. Om något jobbade den politiserande ministern i samförstånd med institutionschefer, konstnärer och ensembler, eftersom den politiska agendan passade en kulturvärld som gripits av att vara woke och överdoserat på radikala teorier. Det fanns ingen riktig opposition.
Den här regeringen kommer aldrig att hamna i den positionen. Skulle det petas på ett politiserande sätt i kulturpolitiken, public service, eller något annat av det slaget, kommer kritiken att vara omedelbar, stenhård och högljudd. Och det är utmärkt. Men det är också ett bevis för hur det offentliga Sverige – och särskilt kultursektorn – är hemmablint.
Vi behöver faktiskt inte vara särskilt oroliga för en politiserande högersväng i kulturpolitiken. Inte därför att vi kan lita på Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Parisa Liljestrand, utan därför att en högersväng genast skulle leda till att en bred och ilsken opposition formerade sig.
Mot politiserande vänstersvängar, däremot, finns bevisligen inget skydd alls.
Läs även: Räta på ryggen och lycka till!
