Den omedvetna överklassen

Snusförnuftet är David Brooks främsta svaghet. Hans kolumner i New York Times och artiklar i The Atlantic är sällan ointressanta, men han har problem med tonträffen. Är man det minsta känslig för det stryktäcka, kliar det i knogarna när han börjar lägga ut texten om dygd och dekorum. Det är oftast värt besväret att behärska sig.

I det senaste numret av The Atlantic återvänder Brooks till den bohemiska bourgeoisien, Bobos, som gav honom en storsäljare, Bobos in Paradise, för tjugo år sedan. Då var han roat positiv till den här nya överklassen, ett slags amalgam av borgerlig kapitalism och hippiekultur. Nu är han betydligt mer kritisk.

”Om vår gamla klasstruktur var som en skiktad tårta — rik, medel och fattig — är den kreativa klassen som en bowlingboll som släppts på den där tårtan från betydande höjd. Det har stänkt bitar överallt.”

Brooks poäng är inte att klassamhället är försvunnet, utan att de lojaliteter som höll samman klassamhället såsom det var, har upplösts — han citerar Bo Rothsteins konstaterande att arbetarklass och den intellektuella kulturvänstern gått skilda vägar — och ersatts av andra. Pengarna har inte slutat spela roll, men det som verkligen skapar de nya konflikterna är vad man med ett tjusigt ord kan kalla de epistemiska frågorna. Mer exakt: vem bestämmer vad som är sant och framför allt vem helgar åsikter och attityder? Vad anses högstatus och lågstatus? Vilka hållningar möts med respekt och aktning och vilka gör det inte?

Det är här Bobos, den kreativa klassen, eller vad man nu kallar dem, har sin särställning. Och en av Brooks poänger är att de vet om och drar full nytta av den särställningen, samtidigt som de låtsas, eller kanske till och med tror, att den inte finns.

Den kreativa klassen, noterar Brooks, är påtagligt sluten, trots att den ständigt berömmer sig av sin öppenhet. Den odlar en kultur vars etikettsregler är outtalade och svårbegripliga om man inte fötts in i den. Den kännetecknas av en självklarhet, inte olik den gamla adelns, som både gör den säker i sociala sammanhang med hög status och omedveten om sin egen särställning.

Artikelns rubrik, ”How the Bobos broke America”, skvallrar om var Brooks resonemang landar: den nya, kreativa överklassen föder ojämlikhet, alienation och ressentiment i kraft av sin självsäkra omedvetenhet om sin egen ställning.

Vill man bättre förstå den värld vi lever i finns det sämre ställen att börja.