Den onda viljan

Det som talar mot valrörelser är att de tar fram det sämsta hos människan. Resonabla människor blir fanatiska. Sansade människor blir hysteriska. Intelligenta människor gör sig dumma. Finns det missförstånd, förvrängningar, eller förvridna proportioner att utnyttja, kommer det att ske.

Vänsterpartiets Malin Björk och hennes traktamente är ett exempel. Vill man resonera om något relevant i det sammanhanget finns det där: nämligen de bisarra ersättningssystemen inom EU. De är moraliskt förkastliga. På sikt underminerar de förtroendet för stat och demokrati, genom att skapa ett näst intill skattebefriat och överkompenserat politiskt frälse med dragningsrätt på det allmänna.

Detta vill få eller inga göra för stor sak av, om de kandiderar till parlamentet. Det blir för besvärligt. Vänsterpartiet har gjort lite sak av det, i alla fall tidigare. I den meningen är det klart att det blir lite skojigt att berätta om miljontraktamenten till Malin Björk. Dubbelmoral och allt det där. Men problemet är trots allt inte Malin Björk och hennes moral. Inte ens att hon köper ”3D-klitorisar” för kontorsersättningen. Men i en valrörelse blir det den självklara huvudsaken.

Sverigedemokraten Peter Lundgrens fyllekladdande för ett par år sedan är ett annat exempel.

De direkt inblandade har uppenbarligen rett ut saken och säger sig vara nöjda. Men alla andra är ofantligt upprörda. Är de genuint intresserade av offret? Ser de ett allvarligt problem? Så klart inte. De drivs av valrörelsens trista logik.

Kristina Winberg, som blivit petad från listan, vill hämnas. Journalister känner igen ett härligt drev när de ser det. Alla de som gjort till sin livsuppgift att sänka Sverigedemokraterna – oavsett om de finns inom politiken, medierna eller någon annanstans – låter inte ett sådant köttben vila i frid. Andra partier ser en möjlighet att profilera sig, även om de bara för någon månad sedan kan ha befunnit sig i liknande eller ännu värre situationer. Eller kanske just av det skälet. Centern hade nyligen en hög partiföreträdare som påstods tafsa och kladda utan hjälp av alkohol och som sades ha gjort det under lång tid, utan att något hänt.

Men i botten finns förstås den enklaste drivkraften av alla i valrörelser: att vinna röster. Och alla val är nollsummespel. Vinner någon måste någon annan förlora.

Vilket för oss till dagens skandal, denna gång med ovänliga hälsningar från Dagens Nyheter.

Tidningen har, några få dagar före valdagen, gått igenom kristdemokraten Lars Adaktussons röstprotokoll i EU-parlamentet vad gäller abortfrågor. Han röstar ofta nej till förslag som är abortbejakande och intrycket är att han tycker att inställningen till aborter i allmänhet är alltför tillåtande och slapp. Hans egen förklaring är att frågor av detta slag inte ska hanteras av EU. Det ligger antagligen något i det, men Dagens Nyheter påpekar att Adaktusson inte är konsekvent. Det finns andra socialpolitiska frågor där han inte drar sig för att rösta.

Finns något att diskutera här? Jovisst. Abortfrågan är nämligen ingen superlätt fråga, där inga överväganden behöver balanseras mot varandra. Vore det så skulle vi inte ha en tidsgräns för laglig abort. Det skulle inte finnas några diskussioner om etiska problem med att abortera livsdugliga foster. Det skulle inte finnas något som helst skäl att engagera sig för att i möjligaste mån få ned antalet aborter, genom att förebygga oönskade graviditeter.

Saken är den att i stort sett alla i praktiken är ense om att aborter är en knivig fråga och att utformandet av aborträtten alltid kommer att kräva olika avvägningar och balansövningar mellan olika principer och intressen.

Lars Adaktusson är alldeles uppenbart på den mer restriktiva delen av den skalan, med svenska mått mätt. Det har han inte gjort någon hemlighet av. Men har någon anledning att tro att han är något slags hemlig agent för delstaten Alabamas mest radikala abortmotståndare? Finns några belägg för att han skulle stå bakom något annat än den linje som Kristdemokraterna officiellt företräder, nämligen att två skyddsvärda individer berörs vid abort, att det är kvinnan som avgör om en graviditet ska avbrytas och att abortlagstiftningen ska vara nationell, inte en fråga för EU?

Det är förstås möjligt att Annie Lööf, Fredrick Federley, Jan Björklund och alla andra valkampanjande storheter, verkligen tror att Lars Adaktusson inte tycker att våldtagna 10-åringar ska få göra abort. Vad som rör sig i folks huvuden förblir trots allt dolt för alla utom dem själva, oavsett om man är centerpartist, kristdemokrat, eller liberal. Men det är kanske mer troligt att de vet att det inte är så och ändå säger som de gör. I valrörelsens hetta kanske de till och med intalar sig att de tror på det.

Det är just sådant här som gör valrörelser så beklämmande. Och valkampanjande människor till sina sämsta jag.