Det bubblar i Amerika – utan motvikt
Så var det dags att städa bort fotokonstnären Chuck Close. Det skulle ha blivit utställning i maj på National Gallery of Art i Washington D.C. Men så publicerade New York Times uppgifter om att Close hade bett modeller att klä av sig i hans ateljé. Alltihop ställdes in.
Jodå, det är ungefär det affären består i: en konstnär har velat se en kvinna som han ska avbilda utan kläder, eller åtminstone med bar överkropp. Ett inte alldeles ovanligt grepp i konsthistorien, det medger även amerikaner. Men Close ska ha gjort det på fel sätt och använt fel ord. De som skulle avbildas, varav åtminstone en själv är konstnär, känner sig trampade på tårna. Ingen har riktigt velat påstå att det var hotfullt – Close sitter i rullstol och kan bara röra hjälpligt på ben och armar – men en kvinna säger att hon kände sig »lite förolämpad«. Det räckte för att National Gallery skulle ställa in utställningen och kasta ut Chuck Close.
Amerikansk puritanism brukade ha svårt att riktigt avgå med segern i kulturella kretsar längs de båda kusterna. Vissa fall, som Roman Polanskis, var visserligen för mycket även i mer liberala cirklar. Han ströks ur offentligheten. Under många år var även hyfsat kulturella amerikaner helt ovetande om vad Polanski gjorde i Europa. Det gav en märkligt sovjetisk känsla att nämna någon av hans senaste filmer för en amerikan och mötas av total oförståelse. Man kunde till och med hamna i en rejäl dispyt: Polanski kunde rimligen inte vara aktiv, så det man påstod måste vara fel.
Men för det mesta fanns en motvikt till att svartlista konstnärer med mer eller mindre märkliga, avvikande eller obehagliga sidor: de som ville ha moralisk städning kom från inlandet och från höger. Från fel håll, helt enkelt. Det var finare att frondera mot de moraliska upprustarna än att sortera bort folk som kanske var lite olustiga.
Nu när kraven kommer från rätt håll – ett feministiskt, vänsteranstruket håll – finns inga motvikter alls. Puritanismen och städdillet, som alltid ligger och bubblar i Amerika, har fått fritt spelrum. Man skulle kunna betrakta det som ett intressant antropologiskt experiment, om det inte vore för att puritanismen verkar vara på väg att spräcka sina amerikanska ramar och få fäste även på vår sida Atlanten. Men i ett avseende är amerikaner ändå fortfarande unika: det finns inget som de inte kan göra affärer av.
Vid sidan av marijuanabolagen, vars aktier klättrat snabbt på småbörserna, finns en ny amerikansk tillväxtbransch. I måndagens New York Times kunde man läsa om finansinstitut, som spelar på sannolikheten att stämningar i #metoos efterföljd kommer att resultera i saftiga skadestånd. De erbjuder käranden ett rejält förskott på det tänkta skadeståndet. Blir det inga pengar, går käranden fri och kan behålla pengarna. Men döms ett skadestånd ut, eller om en förlikning med ersättning görs, tar finansinstitutet tillbaka pengarna det lånat ut och lägger på en rejäl ränta. I vissa fall 100 procent. Lagar mot ocker kan kringgås, eftersom pengarna som den kärande får i handen tekniskt sett är ett förskott, inte ett lån.
Så nu trycker alltså även de stora pengarna på för att hålla den moraliska upprustningen och det offentliga städarbetet vid liv. Så skönt det ska bli när allt är rent och fint.
