Det snackas för lite

”Press på världens ledare — två jättar saknas”, är Svenska Dagbladets rubrik på klimatmötet i Glasgow. Det är en rätt bra sammanfattning av problemet, men kanske inte riktigt på det sätt som tidningen och de flesta av dess läsare tror.

Man kan lätt få uppfattningen att trycket på världens ledare består av ungdomar och pensionärer som limmar fast sig på flygplatsers landningsbanor, eller håller ilskna appeller för redan frälsta. Så är det inte. Det verkliga trycket på världens ledare kommer inte heller från journalister som gått över i kampanjläge. Inte ens från vetenskapsmän och forskare, klimatpaneler eller något annat av det slaget. Trycket på världens ledare kommer i första hand från folk i gemen. Från vanliga människor, som mycket väl kan vara oroade för klimatet, men som också har andra saker i huvudet.

Till exempel: hur ska de kunna ta sig till jobbet, utan att bli ruinerade?

Det starkaste trycket på världens ledare kommer helt enkelt från den stora majoriteten människor som varken är aktivister eller forskare. Och det är precis som det ska vara. Det är själva basen för demokratin, men det är faktiskt något även odemokratiska ledare måste beakta. Våld och repression är i längden ett såväl dyrt som osäkert sätt att styra ett land. Någon grad av samtycke är alltid att föredra.

Att demokratin allt oftare beskrivs som ett hinder för det som ”måste göras” är inget litet bekymmer, om man förstår den saken. Vill man nå framgång i klimatpolitiken måste man finna sätt att få politiken att fungera och förankras i breda folklager. Allt annat är dömt att misslyckas. Om aktivister ägnade det här problemet en tiondel av den tid de ägnar åt hysteriska aktioner av det slag som Extinction rebellion pysslar med, vore mycket vunnet. Men tyvärr verkar inte ens ”ledarna” veta hur de ska hantera problemet.

Ett tydligt exempel är de skenande drivmedelspriserna: att det ska bli oöverkomligt dyrt att tanka har länge varit ett politiskt mål. Det är en central del av klimatpolitiken. Men när det väl sker, agerar politiken som om det vore en överraskning. Det finns inga planer för hur konsekvenserna för folk i gemen av den förda politiken ska mötas. Det är som om politikens ena hjärnhalva slutat kommunicera med den andra. Ett slags självvald lobotomi.

Man kan förstås invända att den verkliga pressen på världens ledare kommer från klimatet självt. Det är ett alldeles rimligt påpekande, även om det inte trollar bort behovet av att förankra klimatpolitiken i människors verkliga vardag. På den här, mest övergripande nivån, återfinner vi den andra delen av Svenska Dagbladets rubrik.

Om Xi Jinping och Vladmir Putin åker till Glasgow eller inte må vara av symbolisk betydelse, men i den mån deras uteblivna deltagande symboliserar en ovilja att göra något åt klimatproblemet har Svenska Dagbladet förstås rätt i att det är ett betydande problem. Liksom det faktum att strategiskt viktiga länder i Mellanöstern, eller för den delen USA, i stor utsträckning eller nästan helt uteslutande, är ekonomiskt beroende av inkomster på olje-, gas- och kolmarknaderna.

Halva jordens befolkning kan limma fast sig vid landningsbanor över hela världen, men inget lands etablissemang skulle för den skull någonsin välja ekonomisk ruin för att driva en stram klimatpolitik. Ryssland kommer inte att avveckla sig självt. Kina kommer inte att träda tillbaka och be om ursäkt för att landet till sist fått ekonomisk utveckling. Oljestaterna i Mellanöstern kommer inte att tacka för sig och återgå till kamelskötsel.

Det är möjligt att den oviljan sätter hela världen på spel, men den typen av högtravande uppläxningar ändrar ingenting. Ska klimatpolitiken gå framåt måste den utgå från realiteter, inte drömmar, slagord, eller moralistiska fördömanden.

Det sägs ofta att det snackas för mycket och handlas för lite vad gäller klimatet. Det är ett missförstånd av magnifika mått. Den enda chansen att åstadkomma handling är tvärtom att snacka ännu mer, förutsatt att vi gör det om rätt saker. Inte bara om "vetenskapen" och "det nödvändiga", utan om hur folk i gemen och länder med legitima, men besvärliga intressen, ska kunna bidra till att gynna klimatet, utan att behöva offra allt.

Hur bekvämt det än vore, förblir det en galen dröm att hela världen är till för att uppfostras.