Hakelius: Krävs det ett angrepp från främmande makt för att S ska vakna?
Toppbild: TT
Och så hamnade försvaret i skuggan igen. Den här gången ställdes en död grafiker med keps och handledsväska i vägen.
Det krävs inte så mycket.
När regeringen lade försvarsförhandlingarna på is i onsdags var det med motiveringen att det inte finns en krona mer än de 25 miljarder under fem år som tidigare föreslagits. Coronakrisen tar allt. Att det beloppet långt ifrån räcker för att uppfylla den ambitionsnivå som man tidigare kommit överens om är klart. Så försvarspolitiken är tillbaka i det gamla vanliga: snack utan verkstad.
Varför blir det så här? Vilka slutsatser kan man dra?
Det hade varit en fjäder i hatten för regeringen att kunna ro hem det här. För regeringen och främst Socialdemokraterna finns ingen riktig fördel med ett haveri framför en uppgörelse. Och eftersom politiken är en värld där det som är bra för min motståndare är dåligt för mig, kan man tänka sig att moderater, liberaler, kristdemokrater, centerpartister och sverigedemokrater har ansträngt sig för att inte ge Socialdemokraterna den segern. Att de helt enkelt gjort sig omöjliga.
Men det finns en hel del som talar mot det. En sådan sak är att Centern och Liberalerna inte tillhör oppositionen.
Eller bara lite.
Eller halvt-om-halvt.
Eller både regeringen och oppositionen.
Hursomhelst: januariöverenskommelsen sliter de här partierna åt båda håll. Det kan finnas vinster med att utmana regeringen i den här frågan. Till exempel att visa för sina sympatisörer att de inte är främmande att bråka i frågor som inte är uppgjorda med regeringen. Men det spelmässiga motiv moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater har i att vilja byta ut regeringen snarast — som utan tvivel spelar roll även i den här frågan — har inte Centern och Liberalerna.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sista kapitlet i en lång och dålig roman om det svenska rättsväsendet
En annan sak som talar mot att det handlar om vanligt fulspel är själva sakfrågan.
Återigen: det finns en ambitionsnivå. Det finns inte pengar tilldelade för att nå den. Antingen skjuter man då till pengar, eller så sänker man ambitionerna. Klassisk svensk försvarspolitik — att snacka utan att pynta — har vi prövat i decennier. Den fungerar inte.
Det finns alltså skäl i sak, lätta att reda ut, för att ge försvaret mera pengar. Vad betyder det i så fall för regeringens hållning? Finns inga sakskäl på den sidan?
Jo, säkert. Men de handlar knappast i första hand om landets försvarsförmåga. Det är väldigt svårt att undvika den här slutsatsen:
Pratet från regeringshåll om att åter ta Sveriges försvarsförmåga på allvar, efter den huvudlösa nedrustningen, var just prat. Det var något Socialdemokraterna anförde, så länge det var politiskt opportunt, så länge det var det bästa sättet att desarmera oppositionen och så länge det inte fanns något annat som distraherade. Nu finns en distraktion, så då tar det slut.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Januariavtalet är en bluff – hur länge ska det få fortgå?
Det är faktiskt djupt nedslående. Då och då har Socialdemokraterna verkat vara på god väg tillbaka i sin roll som statsbärande och statsbyggande i god mening. Det har skymtat en konstruktiv, seg realism i försvarspolitiken. Moderaternas toksläpp i försvarsfrågor hjälpte till. Socialdemokraterna fick enklare att kliva in i rollen som ansvarstagande för Sveriges säkerhet, när Moderaterna blev upptagna med elsparkcyklar och globaliseringsväckelse.
Det visar sig nu ha varit lösplugg. Kanske har en maktstrid inom partiet avgjorts. Kanske fanns aldrig någon riktig strid. Kanske spelade Socialdemokraterna bara försvarsvänliga på ren instinkt: moderaterna lämnade en öppning så de klev in, utan någon egentlig plan. Vad som än hände, verkar det nu vara över.
Det handlar inte om att Socialdemokraterna struntar i Sveriges försvar. Men de tar inte frågan på tillräckligt allvar. Kanske därför att de regerar i par med pacifister. Kanske, helt enkelt, därför att utväxlingen mellan spenderade kronor och röster traditionellt är låg för Socialdemokraterna i försvarsfrågor. De kan få mycket bättre utväxling om de lovar höjda pensioner, eller subventioner till barnfamiljer, eller pengar till vård och omsorg.
Inte så svårt att begripa. Men sorgligt i all sin tröstlösa förutsägbarhet.
Coronakrisen påstås ha givit oss en minnesbeta vad gäller beredskap. Regeringen använder den istället som argument för att inte bygga upp en bra beredskap på det mest grundläggande området av alla: det som garanterar svensk suveränitet och därför är en förutsättning för alla andra politiska beslut. Och så var vi på samma punkt vad gäller försvaret som vi var på vad gäller smittskyddet.
Ingenting lärt, ingenting ändrat.
Det verkar krävas ett angrepp från främmande makt för att den här generationen socialdemokrater ska ta försvaret på allvar. Och då kommer vi inte att kunna hålla ut genom att tvätta händerna och beställa hämtmat.
