Det var inte Chang Frick som drog in Nato i kulturkriget

I Stockholms-Posten 1785 publicerades ett anonymt inlägg om den grasserande romanläsningen: ”Romaner äro den sista underwisning man kan ge ett folk, som är så föderfwat, at alt annat underwisningssätt är det onyttigt.”

Romanen var inte välsedd i bättre kretsar. De som förlorade sig i skriven fiktion riskerade också att förlora kontakten med verkligheten och med grundläggande moraliska normer.

I dag oroar vi oss förstås för motsatsen: att folk, särskilt unga, inte läser som de brukade. Hur ska det gå för dem, om de inte kliver in i litteraturens land? Men egentligen är det på det stora hela samma oro som ligger där och gnager: det moraliska förfallet. Det är hög status att hävda att litteraturen är till för litteraturen, att den inte ska ses som ett instrument för karaktärsdaning. Men antagandet att man blir en bättre människa av att läsa ligger nästan alltid precis under ytan.

Själv tycker jag att vi ägnar alldeles för lite tid åt den andra delen av det gamla romanföraktet. Den som inte handlar om moral, utan om verklighetskontakt.

Människan har aldrig levt i en tid när fantasin och fiktionen varit så dominerande som nu. Inte främst i litteraturform – även om det ”läses” en hel del ljudböcker – utan i form av filmer, tv-serier, verklighetsmimerande dataspel och allt vad det är. En vanlig dag kan en vanlig svensk tillbringa ett par timmar i New Mexico strax efter det amerikanska inbördeskriget, en timme på jakt efter dubbelagenter i femtiotalets Berlin och lika länge i ett sektliknande vänsterkollektiv på ett fjäll under sjuttiotalet.

Jag undrar varför frågan nästan aldrig ställs: gör det här något med vår verklighetsuppfattning?

Vore det inte konstigt om det inte gjorde det?

När kriget i Ukraina bröt ut hördes här och där ett slags skamsen suck av lättnad. Kriget var förstås fruktansvärt, men nu skulle vi åtminstone till sist lyfta blicken från våra egna navlar och tvingas engagera oss i verkliga händelser igen. Ukrainakriget skulle leda till ett eldupphör i kulturkriget.

Så fan, heller.

Sveriges Natomedlemskap är numera främst en kulturkrigsfråga, där skruvande influencers springer cirklar kring utrikesministrar, statsministrar och presidenter. Erdogan kan inte låta bli att gå i fällan, säger svenskarna, som själva går lika mycket i fällan. Och just nu handlar diskussionen om svenskt Natomedlemskap inte ett dugg om de långa, strategiska frågorna, som trots allt nästan uteslutande talar för att vi till sist blir Natomedlemmar. Nej, nu handlar det i stället om huruvida Chang Frick är rysk inflytelseagent eller inte. Nu handlar det här också om Sverigedemokraterna, precis som allt annat.

Jag undrar om vi ens hade hamnat där, om inte vår vardag bestod av fiktioner fyllda av dubbelagenter, sleepers och spioner.

Fiktionen är alltid överlägsen verkligheten på så sätt att det finns en berättelse. Saker hänger ihop och det ena ger det andra. Verkligheten är mycket spretigare, ofta obegriplig och frustrerande ologisk. Vid sidan av den ideologiska fanatismen, auktoritär makthunger och västerländskt självförakt, tror jag att det är just det här som gör att kulturkriget aldrig lägger sig. För i kulturkriget finns berättelserna som ger tydliga fiender, tydliga vänner, svart och vitt, rätt och fel. Det är förstås inte alls bara en chimär. Värdestrider är ofta viktiga. Men det finns en snårig verklighet därute som också behöver hanteras. Och vi klarar inte riktigt av det.

Den offentliga diskussionen påminner mig numera om att kasta macka. Framför oss ligger ett stort, djupt hav, fyllt av okända faror och möjligheter som kräver mod och intelligens för att undersöka. Men vi kastar bara ur oss sådant som studsar på ytan. Innan den förra stenen till slut sjunker, kastar vi nästa, så att vi aldrig behöver tänka på djupet därunder. Vi föredrar fiktionens snygga bågar, framför verklighetens grumliga vatten.

… ett folk, så föderfwat …

Läs även: Chang Frick: "Att jag är en fattig tattarjude är bara en imagegrej"

Läs även: "Nato? Javisst! Lite grand"