Ebba tröttnade först

Om vi försöker skära igenom allt gapande, vad kan man säga om Ebba Busch Thors utspel om relationen till Sverigedemokraterna?

Jo, man kan säga att det är förvånansvärt rakryggat för svensk politik. Det har varit uppenbart, åtminstone ända sedan den bisarra Decemberöverenskommelsen, att det inte går att hålla på så här i all evighet. Det måste till en normalisering av svensk politik, så att inte allt jämt handlar om Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har jobbat stenhårt för att förhindra det, eftersom Socialdemokraternas makt numera helt bygger på att Sverigedemokraterna förblir orörbara. Centern och Liberalerna har under det trycket valt att göra gemensam sak med Socialdemokraterna och måste därför fortsätta att göra avståndstagandet från Sverigedemokraterna till det viktigaste av allt. Moderaterna och Kristdemokraterna har helst velat undvika frågan, eftersom de vet att det blir sådant liv om man bryter embargot och eftersom man aldrig kan veta hur det slår i opinionen.

På ett sätt är det naturligt att det är just Kristdemokraterna som till slut tröttnat på det här fjanteriet. Partiet går framåt i opinionsmätningarna och Ebba Bush Thor har rekordhögt förtroende. Moderaterna går inget vidare och Ulf Kristersson har inte samma starka ställning. Anna Kinberg Batras misslyckade försök att göra det Busch Thor nu gör, finns i färskt moderat minne. Bush Thor har helt enkelt ett bättre utgångsläge för att ta sig an problemet.

Å andra sidan brukar de som samlat på sig politiskt kapital bli livrädda för att förlora det. Att Busch Thor uppenbarligen inte är rädd för det, borde stärka förtroendet för henne: hon är tydligen inte i den här branschen bara för att bli så populär som möjligt.

Det kommer förstås att skrikas en hel del nu. Samtidigt har nästan alla inom politiken, utom moderater och kristdemokrater, fram till nu öppet eller i hemlighet önskat sig ett ”konservativt block”. Tanken är att ett sådant skulle bekräfta allt det snack om bruna tendenser inom ”högern”, som liberaler och vänsterfolk behöver hålla vid liv. Nu när ett slags normalisering kanske är på gång, är det inte alls säkert att det fungerar på det sättet.

För det första blir det inget ”konservativt block” att tala om. I sak är det för mycket som skiljer sverigedemokrater, kristdemokrater och moderater åt. Däremot kommer möjligen Sverigedemokraterna att behandlas på samma begripliga sätt som Socialdemokraterna alltid behandlat Vänsterpartiet på: kan man komma överens i vissa frågor gör man det. Annars inte.

Man får anstränga sig för att bli upprörd över det.

För det andra är det nog allt fler som tröttnat på det här eviga tjatet som sätter Sverigedemokraterna i centrum för allt. Det håller inte. Någon måste bryta med fixeringen. Kanske visar det sig att det var rätt läge att göra det nu.

För det tredje är det nästan fyra år till nästa val, om inte botten går ur den här underliga regeringen, som egentligen har riksdagen emot sig. Att det stormar nu spelar inte nödvändigtvis så stor roll, så länge Ebba Busch Thor sitter säkert i sitt eget parti. Det kan gå ned en del i opinionen för henne, utan att det är en katastrof. Det behöver inte ens göra det, om hon nu lockar över ännu fler moderater. Då blir det här utspelat snarare ett moderat, än ett kristdemokratiskt, problem.

Oavsett det är poängen att det här med all säkerhet görs med den långa sikten för ögonen. Läget som det har varit, är ohållbart. Det är i stort sett lika bisarrt som under Decemberöverenskommelsen. Kristdemokraterna har uppenbarligen lärt sig av den erfarenheten:

Om något framstår som tokigt är det antagligen det, även om nästan alla låtsas att det inte är det. Och då är det lika bra att göra något åt saken direkt.

Det är egentligen inte särskilt dramatiskt, men nu är vi det land som vi är. I det landet blir det här en stor sak.