Ett efterlängtat antiklimax – och en framtida huvudvärk för EU
Toppbild: TT
Även de som har betalt för att följa processen har haft svårt att hålla intresset uppe i fyra och ett halvt år. I den meningen är det avtal som Storbritannien och EU enats om och som med största sannolikhet kommer att antas på båda sidor kanalen, ett antiklimax. Det avtalet innebär, mest påtagligt, är att det inte blir ett kaotiskt, avtalslöst utträde. Dramatiken är inställd.
Ändå är det här ett avtal som mycket väl kan få stor betydelse för EU:s framtida utveckling.
Under förhandlingarna sades ibland att de två svårlösta konflikterna om fisket och industripolitiken inte borde spela så stor roll. Fisket utgör en marginell del av ekonomierna både inom EU och i Storbritannien. Och varför skulle Storbritannien, som är mer marknadsinriktat än något annat europeiskt land, slåss för att fritt kunna subventionera sina industrier?
Båda invändningarna missade helt poängen med Brexit och avtalet.
Brexit har, redan från början, varit en fråga om suveränitet. Fiskefrågan handlade inte om ekonomi. Att överge de egna fiskarna skulle ha varit en stor politisk risk, men framförallt handlade frågan om det mest grundläggande aspekten av suveränitet: att ha kontroll över sitt eget territorium. Och industripolitiken var också en fråga om suveränitet. Poängen är inte att Storbritannien vill subventionera sina industrier. Poängen är att det hade varit orimligt för Storbritannien att låta EU diktera vilken politik som skulle vara tillåten.
Förstår man inte att den här förhandlingen i botten handlade om suveränitet, inte pund och pence, blir den obegriplig. Förstår man att den gällde suveränitet blir den mindre märklig. Det var orimligt av EU att tro att Storbritannien skulle backa i de grundläggande frågorna om suveränitet. I allt väsentligt har EU därför tvingats släppa den idén i det avtal som nu förhandlats fram. Det är både rimligt och bra.
För EU kan det innebära framtida huvudvärk. Unionens tillskyndare har tagit för vana att vifta bort frågan om suveränitet. Om man talat om den har man sagt att den inte finns längre på ett nationellt plan. Den måste ”poolas” på europeisk nivå för att ha någon kraft. Men ”poolad suveränitet” är lite som ”delat ansvar”: den har en tendens att försvinna.
Nu har EU tvingats erkänna att suveränitet är en reell och viktig politisk aspekt. Det gäller förstås även för de länder som är kvar inom EU. Och de närmaste åren kommer frågan att blossa upp igen inom EU. Närmast ligger de interna konflikterna med Polen och Ungern.
För Storbritannien är avtalet antagligen en slutpunkt och en ny början. För EU är frågan om suveränitet långt ifrån över.
