En borgerlig anläggningstekniker

När Vägverket fortfarande hette just det, gav det ut en broschyr med titeln ”Vad händer vid ett vägbygge?”. På omslaget håller en trafikplats på att växa fram mellan granskog och urberg, men själva texten handlar nästan uteslutande om den till synes oändliga process som krävs för att en schaktmaskin ens ska kunna skickas ut i skogen.

Det är hårt arbete att anlägga nya vägar. Det kräver också en faslig massa planering, stort tålamod och en beredskap att i instans efter instans hantera klagomål.

Ebba Busch Thor var inte vägröjare till att börja med. När opinionen i hennes eget parti vände sig mot decemberöverenskommelsen — ledd av ungdomsförbundsordföranden Sara Skyttedal, Kristdemokraternas egen Gandalf, Anders Andersson och Lars Adakutsson — var Busch Thors svar att ingångna avtal ska hållas. Men det skulle de inte. När det väl stod klart och champagnen var ur kylen, bytte Ebba Busch Thor fot.

Hon började som stigfinnare. Bara det var en rätt offensiv hållning i ett borgerligt politiskt landskap som var så minerat att de flesta ogärna rörde sig alls. Så kom valet, den utdragna regeringsbildningen och besvikelsen. Det var någonstans i den processen som Ebba Busch Thor uppenbarligen tog ett medvetet beslut.

Hon skulle göra jobbet. Någon måste trots allt anlägga den nya väg som krävs, om man inte ska fortsätta att cirkla på Socialdemokraternas vändplan.

Det har gått rätt bra hittills. Den här veckan tog Lunchen — det krävs ett versalt L för att fånga upphetsningen i medierna — över det mesta. Den skuggade till och med Nyamko Sabunis debut. Inte på så sätt att alla kantade den nya vägstumpen med viftande flaggor och jubel. Snarare tvärtom. Till och med bland de egna kände en och annan lust att krama träden som hotades av fällning. Men så är det att röja mark för nya vägar. Man blir sällan poppis, förrän vägen är klar och de som gnällde kan njuta av att glida fram genom landskapet mot ett egenhändigt valt mål.

En pikant detalj är att Busch Thor nu gått förbi Lars Adaktusson i övertygelsen om att det inte går att ingå avtal som gör att man slipper finna nya vägar fram. Ska man tro Torbjörn Nilsson är det just det som ligger bakom den oskickligt hanterade konflikten om Adaktussons abortröstningar. Busch Thor vill ha en inre krets som deltar i hennes projekt med entusiasm.

Sakpolitiken är viktig för Kristdemokraterna. Sjukvården, förstås. Migrationen och integrationen, där Busch Thor försöker finna en balans mellan det strikta och det medkännande. Men hennes stora projekt just nu är att, med de förutsättningar som finns, bana väg för ett regeringsalternativ som kan utmana Socialdemokraterna. Hon har bestämt sig för att göra ett slags allmänborgerligt infrastrukturjobb, vars frukter alla borgerliga partier sedan kan njuta av.

Det är, som sagt, ett långsiktigt och tålamodsprövande arbete. Det kan till och med vara ett av de där projekten som bidrar väsentligt till samhällsnyttan när det väl är slutfört, men som kostar alldeles för mycket under själva konstruktionen. Alla minns tunneln under Hallandsåsen. Det är inte ens säkert att det lyckas. Kanske blir det som en motorväg på Sicilien, som slutar mitt i en viadukt, när kraften och pengarna tagit slut.

Å andra sidan accepterade till och med Centern Öresundsbron, när den väl var på plats.