Hakelius: Löfvens parti knyter inte an till sina väljare – det har bäddat för SD

Man får ha överseende med att det blev en känslosam helg.

Att Centerns skrivbordsrevolutionärer skulle driva sig själva och regeringen in i väggen var oundvikligt. Ända fram till själva reträtten hade de inte förstått att frågan sedan länge slutat handla om huruvida Arbetsförmedlingen behöver reformeras eller ej — en reform behövs — utan om det uppenbart okloka i att göra det på det här stumt dogmatiska sättet. Eftersom Socialdemokraterna själva förhandlat bort rätten att visa omdöme i Centerns hjärtefrågor, måste någon annan ta hand om den saken.

Men så sammanföll den förutsebara katastrofen med ett annat haveri.

Det var i och för sig lika väntat att brandväggen mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna skulle falla. Dels därför att mittenpartierna och Socialdemokraterna spelat maktspelet på så sätt att det enda alternativet till det för den borgerliga oppositionen vore att ge upp alla maktanspråk. Dels därför att idén om att ställa en växande skara väljare i skamvrån, tills de lär sig att rösta rätt, helt enkelt är orimlig. Men nu föll brandväggen samtidigt som Vänsterpartiet väckte misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern. Januariavtalet krackelerade, samtidigt som Stefan Löfvens strategi för att se till att hålla den verkliga oppositionen splittrad föll sönder.

Det blev lite mycket.

Att den gamla Alliansen samtidigt splittrades än mer var en klen tröst. Att Centern satt sig i en position där partiet inte kan samarbeta med sina tidigare vänner är förstås finfint för Socialdemokraterna. Men baksidan är att det istället blir Socialdemokraterna som måste samarbeta med Centern. Hittills har det lett till nya bottenrekord i opinionen.

Det är väl på det kontot man får sätta Stefan Löfvens utgjutelser om omoral och hans bruk av förintelseöverlevaren Hédi Fried som batong att slå Ulf Kristersson i huvudet med.

Men om vi nu ska tala omoral är det inte Kristerssons brutna löfte som ligger först i skottlinjen. Det finns åtminstone två andra aspekter som framstår som värre övertramp.

Det var, till att börja med, mer omoraliskt att avge löftet till Hédi Fried än att bryta det. Man ska nämligen inte ge löften som man nästan säkert vet att man kommer att bryta. Att Kristersson inför Dagens Nyheters vaksamma reportrar ändå lovade att inte ha att göra med Sverigedemokraterna, berodde förstås på att han inte tyckte sig ha annat val. Han kunde knappast ha tackat nej till att besöka henne. Han kunde förstås ha försökt lyfta frågan utöver känslor och tabun och resonerat med Fried om det politiska läget, om varför Sverigedemokraterna växt fram, om hur man ska förhålla sig till att en betydande del av väljarkåren känner sig orepresenterad av de etablerade partierna, om de etablerade partiernas oförmåga att hantera migrationsfrågan, och så vidare. Han kunde ha talat med henne om det svåra i att sätta bindande löften till en äldre dam, även om det är vår skyldighet att föra hennes erfarenheter vidare, före de löften och det uppdrag den samlade väljarkåren ger honom.

Men ni hör själva hur bra det skulle ha gått. Hédi Fried har förstås inget annat än goda avsikter och en stark övertygelse, men hon används politiskt av andra för att ta död på en seriös debatt, snarare än att föra en sådan. Hon används som ett maktmedel, inte minst av Socialdemokraterna, för att befästa den egna positionen.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Det för till den andra omoraliska aspekten. Det är omoraliskt att använda förintelseöverlevare som slagträn för att hålla sig kvar vid makten. Stefan Löfven må intala sig att han agerar helt utifrån ideella skäl och brinnande engagemang för människovärdet, men man måste ha partibok för att tro honom. Ingen tror ett ögonblick att Löfven egentligen misstror Ulf Kristerssons demokratiska sinnelag eller ser honom som särskilt omoralisk. De upprörda anklagelserna om att det som skett är ”bottenlöst omoraliskt” har i sig en alldeles tydlig botten. Den är regeringsmakten.

Men, som sagt, man får väl ha överseende med att det blev en känslosam helg.

En liten tanke att skicka med: låt oss för tillfället anta att det är Sverigedemokraterna som är det enda problemet. Utan dem vore allt frid och fröjd. Då måste man fråga sig: vems fel är det att de finns?

Flödena till Sverigedemokraterna har på kort sikt inte minst kommit från väljare som tidigare röstat på Moderaterna. Men ser man det som skett i ett längre perspektiv är bilden en annan. Borgerligheten är lika stark i riksdagen i dag som den var efter valet 1994. Sverigedemokraternas mandat motsvarar nästan exakt det antal mandat Socialdemokraterna förlorat sedan 1994. Med andra ord må Sverigedemokraternas väljare i många fall ha gått via borgerliga partier, men det parti som släppt till mandat är Socialdemokraterna. Det är samma tendens som syns i statistiken över LO:s medlemmar: hade socialdemokraterna förmått behålla förtroendet hos manliga LO-väljare hade Sverigedemokraterna inte haft den ställning de har nu.

Stefan Löfvens problem är inte Ulf Kristerssons moraliska kompass. Problemet är att hans parti i närmare 20 år inte förmått knyta an till sina traditionella väljare. Det har bäddat för Sverigedemokraterna. I den meningen landar den moraliska skulden för Sverigedemokraterna, om man nu ska utdöma en sådan, snarast på Stefan Löfvens tröskel.

De moraliska fördömandena av andra blir rätt genanta om man förstår den saken. De blir än mer genanta så snart man ställer en följdfråga till Stefan Löfven.

Vad är hans alternativ? Vid sidan av isoleringen, hur ska man hantera Sverigedemokraterna? Ska man bara vänta och hoppas att de försvinner av sig själva? Hur ser hans plan ut?

Hade Löfven föreslagit en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna hade han åtminstone haft något slags sammanhängande strategi. En dålig strategi, men ändå en strategi. Nu har han istället rafsat ihop en regering, där hälften av underlaget betraktar sig som opposition, men ändå ges rätt att diktera politiken. Det är en instabil skapelse som bygger på en dröm om att allt, på något sätt, ska bli som före Sverigedemokraterna igen. Det är ingen vidare bra position att moralisera från.

Läs fler blogginlägg från Johan Hakelius här!