»En del borde få stanna – världen är sämre i dag«

Man brukar sällan säga det, men en del frånfällen kommer i rättan tid. Eller åtminstone i rätt tid. Den kära hädangångna var helt enkelt klar. En del borde till och med ha fått hembud tidigare. Det vågar man knappast ens tänka.

Men så finns de som borde fått stanna.

Tom Wolfe blev 88 år. Det är 18 år mer än Bibeln lovar. En dödsannons med den uppfordrande frågan "Varför?" vore både så dum och så tidstypisk att Wolfe skulle haft nytta av den i sin satir. Men det här var inte vilken 88-åring som helst.

Det som gjorde Tom Wolfe så speciell var att han levde i tiden, men aldrig med den. Han såg och hörde allt, det mesta kunde han upprepa med perfekt gehör, men han föll aldrig för det han hörde.

Han var av den sällsynta sort som begrep från allra första början att den som tar världen på allvar måste göra det med ett leende på läpparna och en finstämd känsla för det absurda. De som tror att man tar världen på allvar genom att helt enkelt ta den på allvar, blir aldrig mer än statister. Tråkiga sådana.

Wolfe beskrev champagneradikalismen så på pricken att han aldrig blev bjuden till de vänsterliberala översteprästerna igen.

Wolfe levde med det sena sextiotalets motkultur, reste med Ken Kesey på hans korståg för LSD och kunde skriva om det inifrån, utan att bli en del av det bisarra (The Electric Kool-Aid Acid Test). Han stod mitt i New Yorks kulturella glitterati och kunde beskriva dess champagneradikalism så på pricken att han aldrig blev bjuden till de vänsterliberala översteprästerna igen (Radical chic och Mau-Mauing the Flak Catchers).

Han dekonstruerade den samtida konsten så rättframt att han blev persona non grata på de fina gallerierna (The Painted Word). Arkitektskrået var ense om att Wolfe inte fattat någonting, när han tog sig an det modernistiska, brutalanemiska smakmonopolet. (From Bauhaus to Our House). När han till slut skrev sin första verkliga roman, "The Bonfire of the Vanities", blev det den bästa skildringen av 80-talets yuppiekultur.

Tom Wolfe levde i tiden, men aldrig med den. Foto: Bebeto Matthews/AP.

Wolf var en enastående statusobservatör. Han kunde placera in allt i den moderna kulturen – från 15-rums våningarna på Upper East till crackkapslarna i Bronx – i de hierarkier som vi alla lever i och mer eller mindre medvetet förhåller oss till. Han kastade sina romanfigurer obarmhärtigt mellan statusstegarna och ledde sina läsare in i ett verklighetens myller, som få försökt skildra sedan Dickens, Zola och Balzac. Och han lät alltid samtidens puls slå in takten.

Hans språk skulle, ur någon annans penna, kunnat vara enerverande och krystat, men Wolfes gehör och rytmkänsla förlät både medvetna upprepningar, ljudhärmande nyord och psykotisk interpunktion. "Hagelbössebarock, som ibland halkar över i maskingevärsrokoko", var författaren Joseph Epsteins beskrivning av Wolfes stil.

Reportageromanen "The Right stuff" blev omedelbart en del av den amerikanska identiteten.

Tom Wolfe var en Mark Twain, med en försvarlig del Oscar Wilde. En amerikansk Evelyn Waugh, på gott humör. En H L Mencken i snyggare kostymer och med större nyfikenhet. Tom Wolfe var framförallt amerikansk, men med den bland amerikaner ovanliga förmågan att se sitt hem med besökarens öga.

Hippies, surfare, hotrodfantaster, miljardärer och latinos hade alla sina platser. Och bakom satiren, det menande ögonkastet, det retsamma pekfingret i sidan, fanns ett slags patriotism. Reportageromanen "The Right stuff" om testpiloterna som blev astronauter blev omedelbart en del av den amerikanska identiteten, rent av den amerikanska folkloren. När millennieskiftet kom konstaterade han – nästan ensam bland amerikanska skribenter – att 1900-talet hade varit Amerikas och att det mesta tydde på att 2000-talet också kommer att bli det.

Han fick många beundrare, men ännu fler belackare. Författare ogillade honom, för att han höll fast vid gamla idéer om berättande romaner och för att han sålde bra. Politiker fann honom opålitlig och svårförutsägbar. Kulturfolk kände sig avklädda av hans skriverier. Journalister tyckte att han tog för mycket plats i sina texter. Vänsterfolk skyllde honom för att vara reaktionär. Högerfolk tyckte inte om när han drev med deras käpphästar. Elitister tyckte att han spelade på folkliga fördomar. Populister att han var för elitistisk.

I Sverige, där hög ålder alltid är genant, blev det allt vanligare att beskriva Tom Wolfe som någon man brukade gilla. Men nu var han ju så gammal.

Romanerna efter "The Bonfire of the Vanities" var ojämnare, men alla hade briljanta inslag. "A Man in full" är ett av litteraturens bästa psykologiska porträtt av det som kom efter yuppieeran: miljardären i en amerikansk samtid där politikerna inte längre styr och folket vet att de inte behöver lyda, men ofta gör det ändå. "I am Charlotte Simmons" fick halvdålig kritik, men var en bitvis profetisk dissektion av det kulturellt tudelade USA som alla talar om nu, 14 år senare. Den sista romanen, "Back to Blood", fångar ett USA som blivit ett Babels torn, snarare än en smältdegel.

Utan Tom Wolfes ögon kommer vi att se mindre av världen.

Wolfe var 82 när "Back to Blood" publicerades. Dialogerna mellan collegestudenter i Miami, drygt 60 år yngre än författaren, är mer övertygande än det mesta i samma genre. Tom Wolfe var inte klar.

Det finns de som borde fått stanna. Utan Tom Wolfes ögon kommer vi att se mindre av världen. Utan hans fräckhet kommer vi att se färre av sambanden och absurditeterna. Utan hans språk kommer vissa saker aldrig riktigt att kunna beskrivas.

Världen är helt enkelt sämre i dag.