En gång till?
Toppbild: TT
Det är kanske inte riktigt ett köttben, men åtminstone en skiva bacon som Anders Ygeman viftar med framför liberala och centerpartistiska nosar: om er talmanskandidat inte är moderat, kanske vi kan rösta för. Med kännedom om hur liberaler och centerpartister fungerar är det svårt att tro att frågan inte är uppe just nu, när alliansen ska bestämma sig för ett namn att lansera som talman. Någon gång, går väl resonemanget, måste vi ta ett steg fram och verkligen visa viljan till blocköverskridande överenskommelser. Varför inte nu?
Men vad ska hända sedan, då?
Hittills har Moderaterna låtit Centern bestämma utgångsvärdena i regeringsförhandlingarna. Det fanns inte mycket val, eftersom Annie Lööf såg till att bakbinda sig dubbelt under valrörelsen. Egentligen har Lööf redan sagt nej till att bilda regering, om inte Alliansen blev största block. Men inte ens den konsekvensen av Lööfs låsningar har Centern någon lust att erkänna. Partiet har sagt nej till det mesta, men agerar som om det sagt ja. Då måste alliansen börja i den änden. Centern måste ges en möjlighet att ta sig loss, innan det går att komma vidare.
Frågan är hur det ska gå till. En talman från Liberalerna eller Centern kommer inte att ändra mycket. Någonstans går också den moderata gränsen. Även om Socialdemokraterna skulle stödja en talman från C eller L – och det är ytterst osäkert – skulle de för den skull inte stödja en alliansregering. Socialdemokraterna har ett enda och mycket tydligt mål: de inser att det finns en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen. De inser att den majoriteten kommer att finnas där inom överskådlig framtid. Socialdemokraternas enda chans att få regera är därför att se till att den majoriteten inte blir beslutsför. Det görs dels genom att peststämpla allt inflytande för Sverigedemokraterna, dels genom att splittra alliansen.
Hittills har liberaler och centerpartister hållit fast vid att alliansen inte ska splittras, men det är till liten praktisk nytta eftersom det inte räcker för en fungerande majoritet. Centerdrömmen om en alliansregering med stöd av Socialdemokraterna är bara en dröm. Stöd av Sverigedemokraterna har uteslutits. Då återstår bara att släppa fram Socialdemokraterna, men det har också uteslutits. Så Centerns förhandlingsposition är att alla dörrar är stänga, utom de som aldrig funnits.
Klarar alliansen av att hjälpa Centern ur den grop partiet grävt åt sig själv? Det skulle kunna bli så att det enda sättet att ta sig framåt är ett extraval, så att Centern får möjlighet att justera sina vallöften om regeringsbildning till något som har något slags beröringspunkt till verkligheten. Efter ett extraval vore med all sannolikhet acceptansen för en blocköverskridande regering mycket större bland både partister och väljare.
Det spekuleras en del i att Socialdemokraterna egentligen vill gå i opposition, även om de verkar så ovilliga att släppa regeringsmakten. Resonemanget skulle vara att det är lika bra att låta alliansen och Sverigedemokraterna nöta ned varandra i kris efter kris. Lägg till det en kommande lågkonjunktur och läget är plötsligt mycket ljusare för Socialdemokraterna att ta över igen, när allt gått åt skogen.
Antagligen är det där en överskattning av hur förslagna partier är. Det är dessutom en strategi som kräver is i magen och det har bara ett parti med självförtroende. Socialdemokraterna är inte ett sådant parti. Tvärtom skulle de interna slitningarna i Socialdemokraterna ta fart så snart partiet gick i opposition. Allt pekar på att det skulle driva partiet vänsterut. Det skulle göra det ännu svårare att bilda regering. Sverige skulle kunna röra sig åt brittiskt håll, med två regeringsodugliga regeringsalternativ.
Frågan om extraval ligger ännu en bit fram i tiden, men än så länge har sannolikheten för ett sådant växt, inte avtagit. En invändning är att ett extraval antagligen skulle ge ungefär samma resultat och därmed inte lösa någonting. Det är en invändning som missar poängen med extraval. De handlar inte om att ändra de matematiska förutsättningarna, utan om att ändra de politiska förutsättningarna. Det är inte i första hand matematiken som är problemet med nuvarande riksdag, problemet är de politiska löften och bindningar som gör att matematiken inte går ihop.
Sedan mer än ett decennium har det varit tydligt att Socialdemokraternas särställning i svensk politik egentligen är över. Men i låsta lägen som detta, är det som om alla glömmer det. Ju längre tid det går, desto fler faller in i den gamla vanan att cirkla kring Socialdemokraterna. Extraval eller ej är det en rimlig gissning att det är någonstans i den gravitationen det här kommer att avgöras.
