En klibbig värld – nu sätter vi åter gränser
Från höger och vänster handlar numera det mesta om att upprätta gränser. Trettio år av gränsöverskridande har märkt oss.
Toppbild: TT
”Med KB:s tryckta material går det att bygga två Mount Everest”, står det med en rekordboksformulering på hemsidan som berättar om pliktleverans till Kungliga biblioteket. Man skulle kunna beskriva KB:s samlingar som en löpande tidskapsel, en oavbruten serie ögonblicksbilder av offentligheten, såsom tryckpressarna formar den.
Eller mer precis: Man brukade kunna beskriva den så.
Sverige har visserligen sedan några år tillbaka en E-pliktslag som reglerar skyldigheten att även lämna elektroniska pliktexemplar, men lagen är lite som en ångdriven Tesla: En hopplös anakronism. Ingen tror riktigt på allvar att det går att använda en princip med rötter i 1600-talet för att få grepp om offentligheten 2022.
Det är mer än en fråga om teknik, även om tekniken varit förutsättningen för förändring.
Fram till internets breda genomslag fanns en ganska tydlig skillnad mellan offentlighet och privatliv. Det fanns också en rätt tydlig gräns mellan det som var svenskt och det som kom från annat håll. Få svenskar läste och påverkades av vad som behandlades i andra länders offentlighet. Nästan inga deltog i en annan offentlighet än den svenska.
På tjugo år har allt det förändrats. Det som förut var löst snack på kafferaster och vid middagsbord är nu offentlig diskussion i sociala medier. De mest udda föreställningar kan bli bekräftade och samla en kritisk massa av övertygade, när de förut förtvinade i brist på näring. Finns inte nog med svenska anhängare finns de garanterat i USA.
Gränserna för vad som passar sig för offentligheten har samtidigt vidgats, eller till och med lyfts. Offentligheten består i dag till stor del, kanske till större delen, av en gråzon mellan det privata och offentliga. Inga tankar är för privata för att inte anses vara allmänintressanta. Inga samhällsfrågor för stora för att inte tas som en personlig angelägenhet, att bli smickrad eller oftare förolämpad av.
Det är klart att det fortfarande är värdefullt att KB samlar in pliktexemplar. Låt oss hoppas att det tryckta materialet fortsätter att bilda Himalayatopp efter Himalayatopp i våra gemensamma arkiv. Men det som dokumenteras i dag är något annat än det som dokumenterades i går. Den som i framtiden försöker återskapa vår offentlighet bara utifrån KB:s arkiv, kommer att skapa en falsk bild.
Det är svårt att hitta någon tillförlitlig information om när begreppet ”gränsöverskridande” var som vanligast i svenskan, men låt mig gissa att det var för sådär 25–30 år sedan. Då var världen fortfarande något att dyrka upp. Det var högsta mode att blanda det höga med det låga på kultursidorna. Sverige hade just gått med i EU. Fanns en gräns skulle den korsas, helst rivas upp. Och sedan gick det väldigt fort.
Läs även: S-ombud kritiska mot batongsossarna
Ett tema de senaste knappa tio åren har varit upprättandet av gränser. Det går en röd tråd från Donald Trumps mur mot Mexico, över cancelkultur och begreppsförbud till de hysteriska pandemirestriktionerna. Ibland är åtgärderna motiverade och argumentationen sund, men bakom alltihop finns en sugande längtan efter gränser. Världen har blivit klibbig och såväl till höger som till vänster handlar politiken om att skilja det ena från det andra. Oss från dem, rätt från fel, vit från svart, förnekare från aktivist, liv från död, sanning från lögn.
Det vi är inne i är en brottningsmatch med vår egen gränslöshet. Varje idé om att återupprätta något slags skiljelinjer, oavsett om de ska dras upp på Öresundsbron, i våra tankar eller i våra gener, samlar stöd från några av oss. Men inget vi gör kan ta oss tillbaka till den värd då den offentlighet som KB dokumenterar var enkel att definiera. I en gränslös värld lever vi alla i ingenmansland.
