En meningslös Strid

Martin Strid kom som en förlösare för proffs i medierna. Sverigedemokraterna har ju försökt hyfsa till sig. Slipa av kanterna och kliva in i nischen för vanligt bondförnuft. Den typen av ordning-och-reda-rim-och-reson, som sossarna brukade vara oslagbara på. Att hänvisa till partiets nazistiska rötter, eller någon pajsare som säger något förlupet i en lokalblaska, hade börjat bli gammalt och kraftlöst. Men då kom Martin Strid med sin hemgjorda skala från 100 procent människa till 100 procent muhammedan. Direkt från talarstolen mitt under landsdagarna. Med partitoppen representerad i främsta raden.

Var det inte det vi visste!

Jo, det var det vi visste. Det är inte en jättelik överraskning. Så kan vi lugna ned oss ett par hekto nu och tala om det verkliga problemet?

Det är sant att Sverigedemokraterna är ett parti som spelar på främlingsfientlighet. Partiet underhåller tanken - inte alldeles ogrundad, även om åsiktskorridoren breddats - om att den som uppmärksammar problem som har att göra med migration och angränsande frågor gärna misstänkliggörs på ett orättvist sätt. De spelar på det faktum att det under alla omständigheter och i finare kretsar är lågstatus att tala om sådant. Ur sådana föreställningar växer nästan alltid ett dubbelspråk. Halvkvädna visor med menande ögonkast, antydningar och anspelningar och en offentlig begreppsapparat som skiljer sig från den mer privata. Det leder i sin tur nästan oundvikligen till att den mer privata begreppsapparaten blir grövre och grövre. Det blir ett slags chickenrace, ett spel som handlar om att tävla i vem som är modigast och minst rädd att mellan skål och vägg gå rakt på »sanningen«. Och förr eller senare råkar någon blanda ihop det ena språket med det andra och de privata grovheterna ekar plötsligt från en talarstol.

Det finns ingen anledning att försöka förklara bort sådant. Grovheterna uppstår inte ur ingenting. Men den illa maskerade skadeglädje, till och med lättnad, som medierna fylls av i svallvågorna efter Martin Strid, är bara dum.

Kanske kommer Sverigedemokraterna att tappa i opinionen på grund av detta. Kanske inte. Oavsett vilket kommer ett betydande antal svenskar att fortsätta att föredra Sverigedemokraterna framför andra partier. De flesta av dem kommer inte att göra det därför att de tror att muslimer inte är människor, eller för att de vill slå metallrör i huvudet på åsiktsmotståndare. Tvärtom tyder det mesta på att de flesta som säger sig sympatisera med Sverigedemokraterna, gör det därför att de upplever att de andra partierna blivit alldeles för udda och till och med extrema. Att de förlorat markkontakten. Att sådant som var sunt förnuft och självklarheter inom alla regeringsfäiga partier för bara ett par decennier sedan, under senare år ifrågasatts, eller kallats populism, eller ännu värre saker.

Det finns en paradox här: den mediala klassen undrar hur så många svenskar kan vilja rösta på något så extremt. Men de svenskar de talar om, tycker själva att de gjort precis tvärtom. De har till slut avböjt att följa med när deras gamla partier seglat iväg i tangentens riktning, bort från den verklighet de känner igen. Det är den känslan, inte en pyrande nazism, som Sverigedemokraterna förmått växla in i väljarstöd.

Här finns det verkliga problemet. För den frågan har Martin Strids hemsnickrade teorier om mänskligheten och omänskligheten ingen som helst betydelse. Och de som nu fylls av en triumferande känsla av att Sverigedemokraterna dragit ned byxorna på sig själva, missar hela poängen. En femtedel – potentiellt ännu fler – av befolkningen känner sig förbisedd, undanskuffad och utdömda som idioter. När vi löst den saken kan vi fira.