Hakelius: En överenskommelse skulle övertyga

Det avgörande ögonblicket i första avsnittet av tv-serien ”Borgen” är förstås när den blivande statsministern Birgitte Nyborg struntar i sin cyniske rådgivare och talar direkt ur hjärtat i TV:s slutdebatt inför valet. Det är i den scenen, då Nyborg säger precis vad hon tycker och tycker ungefär som en genomsnittlig socialliberal kultursida, som hennes politiska karriär får raketfart.

Fiktion handlar om att lyckas upphäva läsares och tittares tvivel. Det är det som är problemet med den här scenen och därmed premissen för hela serien. Nyborgs tal fångar visserligen en sak som blivit allt viktigare i politiken: autenticitet, eller äkthet. Men det främsta exemplet vi sett på att äktheten kan gå före alla andra möjliga överväganden, som till exempel sanning och anständighet, är Donald Trump. Att låta som DN har hittills inte gett några äkthetspoäng.

Det här är ”Borgens” problem. Det är helt enkelt svårt att göra sig kvitt tvivlet på att det finns stora kadrer väljare med mellanmjölkigt plakatliberala åsikter, som känner sig orepresenterade och förbisedda och väntar på förlösning. Det är också mycket svårt att köpa idén att politik på riksplanet är en plats där idealister associerar fritt utifrån vad de känner för stunden. Insatserna — rakt uttryckt makten — är för stora.

Det betyder förstås inte att politiker är något annat än människor, inklusive ideal, övertygelser, känslor och engagemang. Visst har de allt det där. Men de har också ett uppdrag. Det är professionellt, hårt konkurrensutsatt och oförlåtande. Varje vinst är någon annans förlust och tvärtom. Det är den mest grundläggande förutsättningen för partipolitik.

Politik går helt enkelt inte till som när Birgitte Nyborg blev statsminister.

Så till den dagsaktuella debatten.

Enligt Brottsförebyggande rådets statistik dödas i Sverige ungefär 15 kvinnor om året av en nuvarande eller tidigare partner. Förra året var antalet 13. I den mån man kan se någon trend har dödligt våld i nära relationer minskat med ungefär 20 procent under 2000-talet. En minskning skedde också mellan 70-tal och 90-tal. Två förklaringar till minskningen brukar återkomma: den ena att medvetenheten ökat om den här typen av våldsbrott, den andra att kvinnor under den här perioden blivit ekonomiskt och på andra sätt mer oberoende av sina partners.

Männen som mördar sin kvinnliga partner skiljer sig från förövare av annat dödligt våld. De är äldre, har en på ytan stabilare tillvaro och är mer sällan arbetslösa. Hälften är inte dömda för något brott tidigare. De som finns i kriminalregistren är dömda för mindre grova brott än andra våldsverkare. Endast en fjärdedel av den här sortens mördare är tidigare dömda för våldsbrott. I en femtedel av fallen tar gärningsmannen sitt liv, efter att ha mördat sin partner. Psykiska problem, som depression och ångest, och alkohol är vanligt förekommande.

Sedan knappt 10 år har Socialstyrelsen i uppdrag att utreda fall när en närstående dödar sin partner. De överlämnar en rapport till regeringen vartannat år. Syftet är att rapporten ska utgöra underlag för åtgärder som minskar hotet mot kvinnor — och män — som utsätts för våld i nära relationer. I den senaste rapporten konstateras till exempel att det fanns hedersmotiv bakom ungefär en fjärdedel av 19 kvinnomord som utreddes. Sjutton av de sammanlagt 21 mördade — två var män — hade utsatts för våld före mordet, 14 hade dödshotats och 15 mord skedde i samband med en separation. Hälften av gärningsmännen led av psykisk ohälsa, lika många av alkoholproblem och en fjärdedel var redan dömda för våldsbrott mot närstående. Socialstyrelsen konstaterar också att myndigheter som kom i kontakt med de mördade före gärningen inte ställde frågor om våld, att riskbedömningar inte gjordes i tillräckligt hög grad när kvinnor sökte hjälp och att två av offren hade ansökt om kontaktförbud, men nekats det.

Nästa rapport ska levereras i slutet av januari nästa år.

Varför är det här värt att återge? Därför att Expressens artikelserie om mördade kvinnor inte bryter tabu i ett ämne som vi inte talat om, inte utrett, inte vet något om. Artikelserien lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram en fråga som egentligen aldrig kan få för mycket uppmärksamhet. Att leva under dödshot i sin egen hemmiljö är ett slags tortyr som går utöver det mesta. Men det är samtidigt inte så att det här har varit en fråga som inte upprört, engagerat och lett till lagförslag tidigare.

Det är viktigt att inse detta, för det säger något om problemets komplexitet. Vore det lätt att förhindra våld och mord av det här slaget skulle det redan vara gjort. Det finns inga delade meningar om huruvida detta är viktigt. Men det är svårt, av flera skäl. Ett är just att våldet sker i relationer, med allt vad det innebär av integritetsproblem, osunda samspel inom parförhållanden och möjlighet att använda skuld, skam och skydd från insyn som verktyg för att dölja brotten. Att det inte görs tillräckligt är en självklarhet, så länge så många som 15 kvinnor — 10-15 procent av alla mord i Sverige — drabbas. Socialstyrelsens rapporter är en bra början för att fundera på vad som mer kan göras.

Därför är det klart att det är bra att Annie Lööf nu lyft frågan och att andra hänger på. Det är hennes sätt att spela Birgitte Nyborg som blir lite väl teatraliskt.

Centern är världens rikaste parti. Det är också ett parti som under Annie Lööf fått en ledning med rätt låg medelålder, som är uppväxt med det politiska spelet i ”West wing” och älskar det. Det finns antagligen inget annat svenskt parti som gör så många mätningar och tester för att lista ut vad väljarna tycker och tänker, vad de går igång på och vad de struntar i. Det är ingen större hemlighet. Läser man Centerpartiets egen analys av valet 2018 lyser det igenom.

Inför nästa års val har Centern flera problem. Ett är att debatten hela tiden tycks dras mot frågor som är kopplade till migrationen och till lag och ordning. Det är antagligen rätt agenda för moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater — kanske även för liberaler, om de bestämmer sig — men det är fel agenda för Centern. Centerns stora ideologiska omstöpning de senaste åren går ut på att partiet rört sig långt ut åt andra hållet på den kulturella politiska skalan. På den kulturella skalan ligger Centern nu nära Miljöpartiet, Vänsterpartiet och radikala socialdemokrater. Partiet är i särklass starkast bland unga kvinnor i storstad, med icke-traditionalistiska värderingar.

Centern letar följaktligen efter frågor som kan vrida agendan åt deras håll. Våld mot kvinnor i nära relationer är en idealisk sådan. Ingen vettig människa kan vifta bort den. Den handlar om lag och ordning, men drar intresset bort från gängvåld, förorter och allt sådant som oundvikligen har en botten i migration, som Centern inte vill tala om. Istället ger den en möjlighet att återuppliva feminismen som politiskt mobiliseringsinstrument.

Det finns en George Floyd-kvalitet i den här frågan. Centerpartiet har alldeles säkert sett det i någon av sina mätningar.

Det tråkiga med att se och erkänna ganska uppenbara mönster av det här slaget är att man blir skylld för att vara cynisk. Det är på så sätt politiska partier döljer sin egen cynism: den som lägger märke till den partipolitiska cynismen och pekar på den, blir den som själv får bära hundhuvudet. Den som sa’t han va’t. Men det är ändå värt att göra det. I det här fallet av åtminstone två skäl.

Det ena är att den här frågan i sak är viktig och att det finns åtgärder att vidta. De flesta, kanske alla, partierna i riksdagen håller med om det. Men det politiska spelet kommer ofta emellan. Som moderaternas rättspolitiske talesman påpekade har oppositionen nyligen lagt fram förslag om skärpningar för att förhindra våld mot kvinnor i nära relationer, men blivit nedröstade av bland andra Centern. Det fanns säkert skäl till det och alla förslag är inte bra förslag, bara för att problemet är allvarligt, men poängen är en annan: en riksdag som bevisligen är enig om att det här är ett oacceptabelt problem och om att mer bör göras åt det, borde kunna komma överens om att göra det. Det här är inte ett problem som skiljer höger från vänster, eller GAL från TAN.

Vilket leder till det andra skälet: det är däremot en fråga som kan utnyttjas som hävstång för att profilera ett parti, eller konstruera en konfliktlinje som går att använda som mobilisering. Det är inte ett problem som skiljer höger från vänster, eller GAL från TAN, men det kan göras till ett instrument för att skapa sådana konfliktlinjer, om det ligger i ett partis intresse.

Om ett parti är ute efter det senare, har det inget intresse av att lösa frågan i en bred överenskommelse. Då gäller det tvärtom att hålla liv i frågan, inte komma överens och se till att finna så många konfliktytor mot konkurrerande partier som möjligt. Då gäller det att försöka skapa bilden av att man själv representerar ett parti som är ensamt, eller nästan ensamt, om att ta frågan på allvar. Att alla andra struntar i den.

I sak är det bevisligen inte så i det här fallet. Men Om Centern vill skapa den bilden går det att göra. Politik är det möjligas konst.

Det är detta som kommer att bli den verkliga testen på vad Annie Lööfs ”spontana” engagemang i den här frågan egentligen är värt. Menar hon allvar borde vi med lätthet kunna ha en bred politisk överenskommelse i riksdagen om de här frågorna och vad som ytterligare kan göras redan till sommaren, eller allra senast till hösten. Har hon dragit upp ämnet som ett sätt att profilera Centern, kommer frågan att leva vidare in i valet, som ett kampanjverktyg.

I det senare fallet är det grov cynism, inte att påpeka det, utan att göra det. "Borgen" är en fantasi.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!