Hakelius: En samhällstopp i sammanbrott
Toppbild: TT
Underhuset kokar av vrede. Talmannen John Bercow är ingen ömfoting, men igår var han synbart skakad, när han sade att atmosfären i underhuset blivit förgiftad och var den värsta han upplevt under sina 22 år i församlingen. Han uppmanade ledamöterna att inte släppa alla hämningar. Att inte låta känslorna dra iväg med dem.
Det hjälpte inte.
Vid sidan av Boris Johnsons fräcka, misslyckade och konstitutionsvidriga ajournering av parlamentet, att Brexitfrågan i sig har den laddning den har och att tidpunkten för ett avtalslöst Brexit närmar sig, finns ännu ett skäl till tonläget:
När parlamentet väl samlats, vet det inte vad det ska göra.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Historien skrivs av förloraren
En majoritet i parlamentet kan inte enas om något, förutom att en hård Brexit måste undvikas. Fram till i tisdags fanns också en majoritet bland ledamöterna för att underhuset skulle samlas igen. Men nu, när det är samlat, finns ingen plan, inga fungerande strategier, eller acceptabla kandidater för att ens tillfälligt ta över rodret, om sittande regering röstas bort.
Vad ska man göra av all ilska och all frustration, när inga konstruktiva kanaler finns?
Svaret är att den rinner över och pyser ut varhelst det finns en glipa. Det är så man ska förstå de extremt känslomässiga utbrotten över premiärministerns ordval i olika avseenden. I normala tider skulle antagligen väldigt lite, om något, av det som nu beskrivs som kraftiga övertramp, ha lett till mer än ett höjt ögonbryn och ett rop på ”order!”. Nu blir det föremål för salivfrustande eruptioner, tårar och konfrontationer på gränsen till handgemäng utanför kammaren.
Mellan de artiga standardfraserna är tonen alltid skarp, ibland på gränsen till rå, i det brittiska underhuset. Men det här något annat.
I går vägrade underhuset att godkänna ett kort ajournering under det konservativa partiets kongress, som inleds på söndag. Det är ett rejält brott med traditionen. Parlamentet brukar ta uppehåll när de stora partierna sammanträder, precis som var fallet under den nyss avklarade Labourkongressen.
Man kan hävda att den konservativa kongressen borde ställas in, eftersom landet är i ett akut läge som behöver lösas, men det är bara att dra en slöja över något som blivit en vendetta. Hade Labours ledamöter verkligen tyckt att tiden är för knapp för kongresser, skulle de rimligen ha börjat med att ställa in sin egen, som just tagit slut. Något sådant var aldrig aktuellt.
I brist på bättre ägnar sig nu parlamentet åt tjuvnyp och krokben.
LÄS OCKSÅ: Hakelus: Svinhugg går igen
Alla i det här politiska spelet spelar allt högre. Att Boris Johnson gör det, rapporteras det flitigt om. Men detsamma gäller för de övertygade Brexitmotståndare som utgör kärnan av hans kritiker. De har nu startat en debatt som bland annat går ut på att den som berör det faktum att det finns en väldig diskrepans i synen på Brexit mellan britter i gemen och parlamentsledamöter, journalister och andra tongivande grupper i samhället — kalla det eliterna, etablissemang, eller vad man nu vill — jämnar marken för fascism.
Det är ett slags allt-eller-inget försvar. Det bygger inte på att påståendena i sig är falska, för de är de bevisligen inte. Det bygger på antagandet att samhället kollapsar om man talar om skillnader av det här slaget som problem. Det är en kuriöst gammaldags elitistisk självuppfattning — släpp inte in plebejerna bakom maktens skynke! — i ett samhällsskikt som annars beskriver sig självt som progressivt.
Under tiden går tiden. Det är inte nära till konstruktiva förslag i Brexitfrågan.
Hur frågan om Brexit än slutar, är den stämning som präglar underhuset ett tecken på att frågan om EU-medlemskapet inte är den enda, kanske inte ens den största, som nu prövas. Det här är en prövning av samhällstoppen. Om den inte förmår att utföra sin uppgift, eller bara kan göra det genom att omyndigförklara bredare folklager, kommer inte balansen åter. Inte förrän samhällstoppen ändrar sig, eller byts ut.
Sådant händer i historien, det vet vi. En samsyn i toppen ersätts av en annan, som bättre förmår fånga, spegla och hantera samhället som helhet. Vår fördel är att vi trots allt har goda chanser att klara av sådana prövande stambyten utan revolutioner och våld.
