En tiger i svansen

Harold Macmillan, brittisk premiärminister efter kriget, sade en väldig massa saker. Det var också en hel del han antagligen inte sade, men ändå fått sig tillskrivet. Till exempel svaret på frågan vad en premiärminister är mest orolig för:

”Events, dear boy, events.”

”Händelser”. Att citatet fastnat beror på att det fångar något som stirrar oss rakt i synen, utan att vi riktigt ser det. Politik handlar i stor utsträckning om att, för att använda ett annat engelskt uttryck, ”have a tiger by the tail”. Så länge tigern tar det lugnt kan man inbilla sig att man leder den, genom att hålla i svansen. Men när den bestämmer sig för att hitta på något sattyg …

Regeringsbildningen som pågår ger lätt intrycket av att framtiden, på riktigt, står och väger mellan två eller tre helt skilda vägar. Ett utfall kommer att ge oss ett sorts Sverige, ett annat utfall ett helt annat Sverige.

Det är förstås inte så att regeringar är helt oviktiga. Då och då är de verkligen drivande och lyckas tämja den där tigern i ett par ögonblick. Senast det hände var med den första regeringen Reinfeldt, som faktiskt minskade beskattningen av normalinkomsttagare märkbart. Men det vanliga är att Macmillans händelser tar över.

Förra mandatperioden ledde till en del viktiga politiska beslut, men nästan alla de besluten växte ur nödvändiga reaktioner på händelser, inte som planerade politiska reformer. Migrationskrisen 2015 är förstås det bästa exemplet. Putins vapenskrammel ett annat. Terrordådet på Drottninggatan ett tredje. Skjutningarna i förorterna ett fjärde.

Innan de här händelserna inträffade fanns överenskommelser om helt andra politiska inriktningar, eller splittring och politisk inaktivitet, eller ingen politik alls, att tala om. Men så sker något och politiken måste reagera.

”Events, dear boy, events.”

Att det vanligtvis fungerar på det här sättet visar att vi överdriver vikten av vem som bildar regering. Oavsett hur 2018 års regeringskoalition kommer att se ut, kommer den med stor säkerhet att få göra ungefär samma sak som sina alternativ, när händelser inträffar. Det vi kan vara rätt säkra på är att vi inte kommer att få en regering som har någon verklig makt över vad verkligheten bjuder oss de närmaste åren. Att regera är mestadels att reagera.

Hur kommer det sig att vi så lätt överskattar vikten av regeringsmakten, trots att vi gång på gång sett att det är händelserna som styr?

Ett svar är att det känns lite obehagligt att tänka sig att ingen riktigt står vid rodret.

Ett annat, kanske viktigare, är att vi är dåliga på att skilja på våra intressen, landets intressen och partipolitikers intressen. För partipolitiker är förstås frågan vem som bildar regering i det närmaste existentiell. Men det betyder inte att utfallet av regeringsbildningen måste vara särskilt viktigt för oss andra, eller ens för landet. Det som är viktigt för Sverige är antagligen att ha en regering som kan reagera någorlunda vettigt på händelser som kräver det. Vem som sitter i regeringen är i normalfallet mindre viktigt.

Ett tredje är att journalister och partipolitiker är så sammanväxta i sin världssyn, att det med självklarhet är den partipolitiska synen på regeringsbildningen som dominerar offentligheten. Dramaturgin är dessutom tacksam.

Inget av det där kommer att ändra sig. Men då och då kan man åtminstone dra sig till minnes att vi hänger i bakänden på en tiger och skänka en tanke åt det som Harold Macmillan antagligen inte sade.

Vem som kommer att regera vet vi inte än, men vad som kommer att avgöra politiken de närmaste fyra åren är redan avgjort:

”Events, dear boy, events.”